Damen på tåget

29 timmar och 43 minuter. Så länge har jag befunnit mig på olika tåg från onsdag kväll till fredag morgon. Nyss hemkommen, rätt sliten.

Det sker många möten med männsikor på tåg. Det är ett socialt resesätt och man får ta del av många intressanta berättelser och människor. Men det finns gränser.

När jag på tillbakaresan mot norr satt på ett tåg mellan Linköping och Västerås och var som mest less på allt (musik, obeväma sittställningar, den kurrande magen, huvudvärken etc.) hamnade jag i samma vagn som en högröstad och pratsam dam med mycket grötig skånska och dansk accent. Dock var det inte direkt till mig hon talade eftersom jag satt platsen bakom henne. Eller egentligen talade hon till alla i vagnen men det var främst två killar i 35-års åldern som blev drabbade eftersom de satt mittemot henne. Och hon pratade KONSTANT mellan Linköping och Eskiltuna där hon hoppade av för att möta upp sin syster. Hennes syster hade för övrigt råkat ut för ett bilinbrott rätt nyligen. Hon var ett par år yngre och hade två barn. Systrarna var varandras raka motsatser. Damen på tåget var minsann alltid ute i sista minuten medan systern alltid var i tid. De brukade ringa varandra varje söndag, varannan gång ringde den ena och varannan gång den andra (ja detta är bara ett axpock av vad vi alla fick veta). Killarna mitt emot henne såg i början av resan vänligt intresserade ut av vad damen hade att berätta. De nickade och hummade och log på de rätta ställena. De gjorde också några försök att bryta in med frågor men det var såklart inte möjligt. Så småningom tog den ena killen fram en bok medan den andra började titta sig omkring på alla möjliga ställen för att visa att han ville avsluta envägskommunikationen. Men det ville inte den gamla damen, så hon fortsatte att mala på. Jag hörde suckar från olika håll och jag såg hur människor stoppade in hörlurar i öronen.

MEN så saktade tåget in och damen började göra sig redo för avstigning. "Nu närmar vi oss Eskilstuna pojkar och här ska jag gå av. Det blir kanske skönt för er, så får ni vila öronen" (måste läsas på skånska och med dansk accent) Killen utan boken verkade mycket vänlig och sa då i all vänlighet på klar stockholmska "Det var bara trevligt att lyssna på dig" samtidigt som han ljudslöst andades ut av lättnad. Så hördes konduktörens röst i högtalarna "Nästa stopp Flen" "Alltså nästa stopp Flen" Jag såg desperationen i killarnas ögon, jag såg svetten i pannan bryta ut när kvinnan snabbt satte sig till rätta igen och fortsatte där hon slutade. Just då handlade hennes monolog om vad sporten bandy gick ut på och att det inte skulle förväxlas med innebandy. Då kunde inte killen med boken var tyst utan sa med hög röst "Jag vet vad bandy är. En släkting spelar och har gjort i många år. I just den här stunden blev faktiskt kvinnan tyst i åtminstone två-tre sekunder för att sedan raskt byta samtalsämne. Nu handlade det om en konferens hon hade varit till i jag vet inte vilken svensk stad.

Och så här fortsatte det alltså tills tåget slutligen saktade in i Eskilstuna och mannen utan boken som enligt den gamla damen var en "stilig ung man" hjälpte henne att plocka ner bagaget och bära det ut på perrongen. En tystnad, så fantastiskt underbar, lägrade sig i tåget. Jag öppnade första sidan i en ny bok och kunde läsa dessa rader av en mästerlig skräckförfattare:

Mellan rummen finns rum som är större än rummen.
De ingår inte i värderingen, ty vi kan inte vistas där.
På gångstråken mellan parkeringsplatserna möter vi vår tillkommande.
Älskar, grälar, faller i glömska och dör.
Utan att märka när det händer.
Hinnorna som skiljet oss från vansinnet, fallet, monstren är så tunna.
Pappersväggar, bara.

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

I löpspåret

Det finns många olika löpstilar, väldigt många. En av de mest intressanta stilarna tycker jag är de personer som springer med armarana rakt ner. Själv har jag ett löpsteg i klass med Usain Bolt (när han springer på sina knän alltså).

Bemötandet när man är ute och springer varierar också en hel del. Idag när jag var ute i ett skogsspår och sprang mötte jag samma kvinna tre gånger. Första gången tittade vi på varandra, log och sa hej. Det är mycket trevligt och dessutom artigt när man hälsar på varandra ute i löpspåret tycker jag. Samtidigt kan man fråga sig varför man inte hälsar på varandra i exempelvis bussen? Det är ju betydligt mer intimt att sätta sig bredvid en okänd person i en buss än att hastigt mötas i ett skogspår. Men kanske är det just därför man undviker att hälsa. När man säger hej till någon i en buss finns en förväntning att man ska inleda ett samtal och det brukar vi inte vara så pigga på här i Sverige. Undantaget är dock pensionärer som gärna vill småprata, men ofta uppfattar jag deras småpratande som något av en envägskonversation där mina inflikningar inte riktigt når fram.

Åter till skogsspåret. Vi möttes en andra gång och då hann jag tänka "Undrar om jag ska säga hej igen nu?" Vet inte vad hon tänkte men hej sa hon igen och lika glad såg hon ut. Den tredje gången vi möttes kändes det lite småjobbigt och för en stund tänkte jag att jag skulle göra en tvärvändning och springa tillbaka bara för att, ja jag vet egentligen inte varför men det blir liksom lite märkligt när man ska hälsa på en vilt främmande människa flera gånger. Dock verkade den hurtiga kvinnan med stavarna mindre bekymrad då hon ropade "hej, hej" en tredje gång innan jag hann göra min fåniga tvärvändning.

Tänk att...

Tänk att det kan kännas så jobbigt att tvätta kläder i ett par timmar när man förr i tiden (och i många länder ännu idag) behövde en hel dag eller mer nere vid vattnet för att få någonting som med dåtidens mått kunde liknas vid rena och väldoftande kläder. På köpet fick man dessutom alldeles nariga händer och naglar som knappt var befintliga.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att fylla och plocka ur en diskmaskin alternativt diska några glas, tallrikar och bestick i ett alldeles rent och friskt vatten när man förr i tiden (och i många länder ännu idag) inte hade tillgång till diskmaskin eller ens rent och friskt vatten.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att studera och gå i skolan när läs- och skrivkunnighet inte alls var en självklarhet bland den breda massan förr i tiden och fortfarande inte är det i många länder.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att lägga ut pengar på en bil som har gått sönder när man själv har gjort ett aktivt val att köpa denna bil som inte bara kostar mer än den smakar men som dessutom spyr ut avgaser som påverkar vårt klimat å det grövsta och dessutom kommer att påverka kommande generationer på ett kanske ännu mer påtagligt sätt.

Tänk att det kan känns så jobbigt att efter ett besök i mataffären komma hem och upptäcka att man har glömt köpa några ingredienser till middagen så att man (suck, pust, stön!) måste gå tillbaka till affären fast man är vrålhungrig för att köpa de där ingredienserna. Dock ägnar man i sin irritation inte den minsta tanke vid att det kunde ha varit i ett land där risken för att bli dödad p g a krig var överhängande eller att det kunde vara så att man inte överhuvudtaget hade några pengar att köpa mat för.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att sätta sig i en bil utrustad med ac en varm sommardag och tycka att det känns alldeles för kallt i bilen med den där ac:n. Samtidigt finns det en hel hop människor i världen som aldrig har suttit i en bil och som skulle skratta sig harmynt om de fick höra att jag ibland (eller ganska ofta) tar bilen för att åka ca 6 km till jobbet.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att jag nu måste resa mig ur den bekväma soffan, gå till tvättstugan, plocka ur den sista tvätten ur maskinen för att sedan tömma torkskåpet och fylla på med nytt.

Sensommaren

Känner en påtaglig ambivalens den här tiden på året eftersom jag inte kan bestämma mig för om det är mysigt att kvällarna börjar bli mörka eller om det enbart känns tungt med insikten om att det nu är många, långa dagar kvar innan de ljusa nätterna återkommer. Känslan av att vi närmar oss ett definitivt slut infinner sig alltid, samtidigt som jag fylls av pirrande förväntningar inför vad som komma skall.

Denna smått obehagliga men på samma gång förtjusande känsla hänger antagligen kvar sedan den tidiga barndomen då de ljusa somarkvällarna, fyllda med lek och bus, sakta övergick i allt mörkare och stillsammare sommarkvällar för att till sist utmynna i skolan och allvaret igen.

I filmens värld

Mot bakgrund av det tidigare inlägget måste jag även skriva några rader om min filmsommar. Senast igår såg jag en suverän film som jag tror att de allra flesta filmintresserade redan har sett. Den har hyllats av många och dessutom fått ett par Oscar. Den heter "No country for old men" och har producerats av bröderna Coen. Det är svårt att inte häpnas över hur dessa bröder lyckas gör en så brutal film som ger en så många rysningar samtidigt som man vid flera tillfällen sitter med ett leende på läpparna. Javier Bardem; du fullkomligt äger i denna film. Så jag säger bara: En makalöst bra film!

En annan intressant film i brittisk regi kikade jag och två kompisar på i lördags efter att vi hade avnjutit en trivsam konsert med Veronica Maggio. "Boy A" var filmens namn och vad jag främst fastnade för var huvudkaraktären, som spelas av Andrew Garfield. Den oerhört innerliga och blygsamma framtoning som Garfield bjuder oss på går rakt in i hjärtat. Jag kan inte minnas när jag senast blev så tagen av en karaktär i en film. Han gör helt enkelt en fantastisk skådspelarinsats! I övrigt bidrar också musiken, fotot och ljussättningen till att skapa en riktigt stämningsfull film med stort djup.

På bio har jag som nämndes i tidigare inlägg sett "Harry Potter och halvblodsprinsen" under sommaren men även "The reader". Den senare var helt klart välspelad av i synnerhet Kate Winslet som också är en av mina favoritskådespelerskor. Och imorgon väntar också en biokväll då jag och en kompis ska kika på en något mer lättsmält film än ovan nämnda, nämligen "Hang over". Jag hoppas på många goda skratt.

I böckernas värld

En sommar utan en massa läsning är ingen riktig sommar och därför har jag också avverkat ett par stycken som jag egentligen borde ha läst tidigare men inte har haft tid till eller tagit mig tid till.

Sommarläsningen inleddes med Tusen strålande solar av Khaled Hosseini och ja, den var så gripande och vacker som jag hade hört att den skulle vara.

Därefter gick jag raskt över till Harry Potter och dödsrelikerna som jag i alla fall enligt alla Potter-anhägare verkligen redan borde ha läst. Ärligt talat, har jag faktiskt frågat mig själv varför det dröjt så länge innan jag givit mig i kast men denna sista i raden av alla fantastiska Potter-böcker. Och svaret på frågan är nog egentligen att jag inte riktigt ville att det skulle ta slut. Det kändes också lite vemodigt att läsa den sista sidan i boken och veta att nu är det slut. Ingen mer bok om Harry Potter. Men de sista två filmerna har jag fortfarande framför mig och premiären av "Harry Potter och halvblodsprinsen" var jag givetvis och såg.

När jag hade lämnat denna fantasivärld (som man faktiskt blir helt förtrollad av på ett ganska läskigt sätt ibland) kände jag mig sugen på något mer realistiskt, om än i fiktiv form. Så jag bestämde mig för att kika på pocketböckernas topplista och fann där Jens Lapidus Snabba cash och efterföljaren Aldrig fucka up. Det visade sig också bli två böcker som passar alldeles utomordentligt att läsa under sommaren. Läsaren rycks snabbt in i handlingen, intrigen är spännande och språket är enkelt. Dessutom bygger Lapidus upp båda böckerna med hjälp av tre parallella handlingar som vävs ihop mot slutet.

Nu måste jag bara fundera ut vad jag ska läsa här näst, men det lutar åt John Ajvide Lindqvists Människohamn. En fantastisk svensk författare är han.

Boktips!

"Detta var gubbjävlarnas krig, uttänkt och drivet av gubbar, men det var de ungas liv som de spelade med och offrade för sina idéer [...] Gubbarna kompenserade sitt sinande testosteron genom att hetsa de unga till att döda, genom att sätta knivar i deras oskuldsfulla händer och skicka dem att skära halsen av sina grannar. Vidrigt! De impontenta gubbarna var de värsta krigsförbrytarna som i säkerhet, långt från fronten, köpte vapen, förberedde och ledde kriget, planerade och organiserade massakrer på civila, genomförde etnisk rensning, våldtog, rekryterade fler soldater, skötte krigsplaceringar och drev den så omistliga politiska propagandan." (Fausta Marianovic' Sista kulan sparar jag åt grannen)

Hennes mor är serb, hennes far är kroat. Hon är således...varken serb eller kroat, eller både och? Det är hur som helst inget som huvudpersonen ägnat någon större vikt vid då hennes uppväxt präglades av den kommunistiska politiken som hon också blev en hängiven anhängare av. Dessutom är hon ateist och har aldrig behövt ta ställning till vilken trosuppfattning hon ska ha. Hennes äldsta son som hon fick redan vid 16 års ålder med en man som försvann ur bilden redan före sonens födsel är precis som sin mor både kroat och serb och på samma gång också katolik och ortodox. Hennes man är muslim och hennes yngsta son blir således lite katolik, lite ortodox och lite muslim.

Den kvinna vi får följa i boken är alltså tvåbarnsmor, ateist och gift med en till en början ickeutövande muslim, bosatt i staden Doboj i Bosnien och dessutom ägare av en egen restaurang. Allting är frid och fröjd men så i början av 90-talet när boken tar sin början händer något. Helt plötsligt är ditt ursprung och din nationalitet väldigt viktiga. Människor blir allt mer medvetna om vem de är, var de hör hemma och vilket parti de ska rösta på för att visa sympati för det egna folket, den egna etniciteten. Även huvudpersonens man blir från en dag till en annan väldigt politiskt intresserad, men själv känner hon sig helt apatisk inför tanken på att etnicitet är en del av den egna identiteten.

Oroligheterna ökar dag för dag, det ryktas om krig men huvudpersonen kan bara inte tro att det kan hända där. Där är som är så lugnt. Men så kommer dagen när kriget utbryter och det som följer är en intensivt gripande skildring av kriget på Balkan där den äldsta sonen som precis har fyllt 18 år kallas in i kriget på den kroatiska sidan och där tvåbarnsmodern i vredesmod bokstavligen uppsöker sin son vid fronten för att hämta hem honom.

Sista kulan sparar jag åt grannen är delvis självupplevd av författaren Fausta Marianovic' som 1992 kom som flykting med sina två söner till Sverige och som idag bor och arbetar som sjuksköterska i Umeå. Hennes bok har givit mig så otroligt många insikter. Hon pekar på krigets grymheter och i citat ovan ger hon också en träffsäker beskrivning av vem som dikterar villkoren i detta krig.

Och inte bara detta krig, när man tänker efter.

Sifo-undersökningar ger inte bara kramp i handen

Idag hade det dumpit (låter helt fel att skriva så men ska vara grammatiskt korrekt) en tjock enkätundersökning från SIFO i brevinkastet. Den handlar om flera aspekter av det dagliga livet; allt från mina attityder till saker och ting, till mina intressen och konsumtion av media.

En del av undersökningen handlar om vilka tidningar jag läser samt hur ofta, och just nu är jag förundrad över hur fruktansvärt mycket tidningar det faktiskt finns och hur ytterst få av dessa jag läser. Om jag bortser från delen som handlar om bilagor till tidningar räknar jag till 264 olika tidningar (dock många med samma tema) och då finns t ex bara serietidningen Kalle Anka uppräknad. Inte heller någon medlemstidning från affärer som Kicks och Åhlens finns med.

Tanken som slår mig är förstås vilket otroligt informationssamhälle vi lever i. Sedan kan man ju givetvis fundera över nödvändigheten i att det finns 20 olika sorters biltidningar. Till viss del har de säkert olika inriktningar, men ändå? Hur mycket kan man skriva om hästkrafter, drivaxlar och cylindrar? Eller bilmärken som BMW, Volvo och Opel? Och för att inte tala om alla skönhets- och relationsmagasin man kan köpa. Seriously speaking; hur många gånger kan man vrida och vända på "Det bästa skönhetstipset för för din hy", "Klä dig rätt på arbetsintervjun" eller "Så raggar du på bästa sätt"?

Oj, visst ja! Nu glömde jag att vi inte bara lever i ett informationssamhälle utan också ett konsumtionssamhälle. Självklart måste man köpa tre skönhetsmagasin när man går och handlar då det ena bjuder på ett i egentligen rätt så risigt halsband i plast, samtidigt som det andra erbjuder ett läppglans i en färg som du aldrig använder men som sägs ge dig extra kyssvänliga läppar, och det tredje har en tygväska som det står Beachbabe 2009 eller något annat klatschigt på. Men när du står där vid hyllan känns allt så rätt! För är det inte fantastiskt att få en massa (skräp) som du sedan kommer att gömma undan i någon vrå och aldrig någonsin använda?

Senap

Senap är en mycket god krydda och den funkar i alla möjliga maträtter. Det har jag rätt nyligen insett. Senap är också något man som regel har i kylskåpet och det räcker länge utan att bli dåligt. Så numera klickar jag alltid ner lite senap i köttfärsen och det blir mumma! Varma mackor med senap smakar också utsökt. Och vad vore ärtsoppa utan senap? Eller korv? Nu har dessutom sibylla, som är den överlägest godaste varmkorven, lanserat en korvburk med ett rimligt antal korvar om sex stycken. Super!

I övrigt känns det förbaskad gött att våren är här. Det betyder att grillsäsongen också är här. Det betyder mycket god grillad mat. Tror bestämt att jag testa en senapsgriljering i sommar.

Jag hissar senap!

Några synpunkter

Förlåt mig för att jag har försummat dig, kära blogg. Men jag är ju inte blondinbella så det är ingen risk att jag förlorar min status som bloggdrottning i Sverige. Imponeras dock av alla som gör ett eller fler inlägg i sin blogg varje dag, eller åtminstone ett flertal per vecka. Det tyder på en enorm kreativitet, eller ett enormt behov av att synas, eller möjligtvis ett extremt händelselöst liv som ger utrymme för bloggande. I och för sig måste det senare i så fall innebära att många av blogginläggen är påhittade?

Och nu något helt annat.

Förra söndagen satte jag mig förväntansfull framför teven och kanal 5 kl 21.00. Det var Filip och Fredriks nya show som lockade. Men jag måste säga att besvikelsen blev rätt stor. Okej, deras signum har på något sätt alltid varit att surra så in i helvetes mycket de bara kan och lyssna med en tredjedel av örat på någon annan. Men jag tyckte inte att detta gjorde sig så bra i deras nya show. Det blev...pinsamt. Jag satt faktiskt och skämdes i min soffa, framför allt när de hade Marlyn Manson och Jonas Gardell (rolig kombination dock, så det ska de ha cred för) i sin soffa. Det blev liksom det halvt sagda intervjun igenom.

Men jag ska ge det en chans till; en premiär är trots allt en premiär.

Historia

Idag fick jag en akut längtan efter historia, alltså att läsa historia. Att läsa mycket historia! Att fullkomligt gräva ner mig i allt som ligger i det förflutna. Land för land, epok för epok, år för år. Jag vill se samband, orsaker och konsekvenser i det historiska förloppet. Jag vill studera hur forskningen vrider och vänder på dessa orsaker och konsekvenser. Jag vill studera historiens alla inriktningar; socialhistoria, militärhistoria, mentalitetshistoria, ekonomisk historia, idéhistoria, litteraturhistoria, språkhistoria etc. etc. Jag vill veta allt!

Under lunchrasten drömde jag mig bort till föreläsningarna i historia på universitet i Umeå. När jag satt där och frenetiskt antecknade alla historiska fakta och forskningsteoretiska förklaringar som de historiskt kunniga föreläsarna sköljde över oss. Och hur jag efter föreläsningen skyndade mig hem och stoppade huvudet i boken för att läsa mer. Jag var hur vetgirig och energisk som helst, när jag tänker efter.

När jag vaknade upp ur mina dagdrömmar insåg jag att det är drygt sju år sedan jag satte min fot på Umeå Universitet för första gången och att det är två år sedan jag flyttade från Umeå och började jobba. Hur är det möjligt att tiden kan gå så snabbt? Och under dessa sju år har det skrivits en enorm mängd historia. Hur ska jag hinna hämta igen allt som jag har missat?

Tack och lov fanns "aha - modern kunskap för alla" om år 2008 att avhämta på ICA idag. Jag får börja med att plöja igenom den för att sedan börja från andra hållet, dvs från "urminnes tider" fram till idag.

Insåg efter en nylig genomlyssning att Depeche Modes "Enjoy the Silince" är en ruggigt bra låt! Liksom The Rollings Stones "Paint it Black", liksom "Go with the flow" med Oueens Of The Stone Age. Sedan har vi ju även "Bohemian Rhapsody"med Queen "Sweet child of mine" med Guns´n Roses, "In bloom" men Nirvana, "Hey boy, hey girl" med Chemical Brothers och icke att förglömma "Hotel california" med Eagles. Och när jag ändå är på g kan jag passa på att nämna "California dreamin" med The mamas and the papas, "Whiter shade of pale" med Procol Harum och "Stairway to heaven" med Led Zeppelin. Och tänk alla låtar med The Beatles, Abba, The Supremes, Beach Boys, Dolly Parton, och Madonna? Och all bra musik som spelas just nu? The Killers "Sombody told me" liksom "Human" hur bra är inte de? Och Glasvegas! Och Coldplay! Och mina svenska favvisar Kent!

Ja, listan över bra musik kan göras milslång.

De ofrivilliga

Efter otaliga biobesök i mitt snart 27-åriga liv var jag i lördags, när jag och en kompis tittade på den svenska filmen De ofrivilliga, för första gången med om att biobesökare bokstavligen reste sig upp och lämnade salongen. Detta efter blott tio minuter. De tyckte givetvis att filmen var usel. Och fler i salongen höll med dem. En man som satt alldeles intill oss grymtade ljudligt att "jag är inne på er linje" när damerna gick sin väg. Men att denna film skulle vara usel håller jag inte alls med om. Det var snarare en riktigt bra film, i all sin smalhet och orginalitet.

För det första var det alldeles lysande skådespelarinsatser, just för att skådespelarna kändes helt autentiska. Det fanns inte ett spår av överdriven artikulation eller malplacerade repliker. För det andra var den briljant filmad i all sin enkelhet. För det tredje var alla scener hämtade direkt från verkligheten. Vi har alla upplevt något som sker i filmen på ett mer eller mindre liknande sätt. För det fjärde är den så där härligt tragikomisk som bara svensk film kan vara när den är som bäst. Och för det femte så tar den upp ett tema som mänskligheten i egenskap av ett tänkande och handlande flockdjur ofrånkomligen drabbas av; nämligen gruppens påverkan på individen.

Så jag hoppas att du sitter kvar lite längre när du ser den här filmen. För det är den värd!

Metallica 090307

Jag och en barndomskompis hade i högstadiet en dröm. Drömmen var att någon gång i livet se Metallica live. Det tog drygt tio år innan vår dröm igår besannades i ett slutsålt Globen. Det blev en oförglömlig kväll.

Kl 21.02 entrade medlemmerna i det genom tiderna största thrash metal bandet scenen. En scen som på ett genialiskt sätt var placerad i mitten av de drygt 16000 förväntansfulla fansen. Det skapade en skön intimitet mellan bandet och fansen. Samtidigt var känslan av att för första gången se ett band som man har lyssnat på i många år livs levande magisk. Lika magisk som James Hetfields raspiga stämma var under gårdagskvällen.

Under konserten blandades det nya materialet med det gamla och även om de fyra första låtarna inte var de Metallicalåtar som placerats närmast hjärtat så skapade publikens glädje liksom det taggade bandet en euforisk känsla i kroppen. Metallica har en enorm repertoar att välja på så självklart förväntade jag mig inte att alla favoriter skulle spelas. Jag hade tex gärna sett en kavalkad av "Unforgiven" som extranummer men så blev det inte denna gång. Dock fick publiken så mycket annat istället och av de 18 låtarna som spelades kommer här min fem i topp lista.

plats nr 5: "The day that never comes" från Metallicas senaste platta Death Magnetic. Låten introduceras genom att Hetfield sitter ner, bekvämt (och sexigt) tillbakalutad på en förstärkare, med elgitarren i famnen. Och säga vad man vill om Metallicas senare plattor men det här är en riktigt bra låt som de i går framförde på ett lysande sätt.

plats nr 4: "Seek and destroy" En gammal klassiker från albumet Kill 'em All som också fick avsluta kvällen. Hetfields röst är raspigare än raspigast och Lars Ulrich kan inte sitta stilla vid trumsetet. Publiken är lyrisk och sjunger mer än gärna de tre orden "Seek and destroy" på Hetfields kommando.

plats nr 3: "Nothing else matters" från albumet Black Album. En vacker rockballad som alltid kommer att ge mig gåshud och som under gårdagskvällen var ännu vackrare och gav mig ännu mer gåshud än vanligt. Synd bara att Hetfield vid just den låten stod framför en mikrofon riktad mot andra sidan av publiken. Han skulle ju sjunga denna för mig och min kompis.

plats nr 2: "Master of puppets" från plattan med samma namn. Oj, oj säger jag bara. När Hetfield skriker "Okey, It´s your decision" varpå han sjunger "Obey you master" och publiken som i trans svarar "Master!" eftersom han där och då var just the Master och för att alla i publiken tänkte samma sak; "Låt denna konsert vara för evigt"

plats nr 1 och kvällens bästa: "Enter sandman" från Black album. Denna låt ger mig konsertens största rysning då publiken och Hetfield är en röst tillsammans och då alla armar är uppsträckta i luften. Det var bara så vackert att mina ögon faktiskt tårades.

På väg till bussen efter konserten säger min barndomskompis eftertänksamt att "Nu kan själen finna frid" "Ja, nu kan själen finna frid" upprepar jag. Nu har vår barndomsdröm besannats.

Boktips

Bryta om; en bok av Åsa Anderberg Strollo. Hennes debut faktiskt. Läs den! Läs, läs, läs, läs, läs! En smutsig samhällskildring av dagens "klassamhälle". Eller finns det inga samhällsklasser idag?

Arbete eller fritid? Arbete och fritid? Arbete på fritiden? Fritid på arbetet?

Svenskarna är verkligen det arbetande folket. Mellan 06.00 och 08.00 sätter vi oss snällt på cykeln, i bussen , i bilen eller varför inte en promenad, för att komma till jobbet. Helst väljer vi såklart de miljömedvetna och hälsosamma alternativen eftersom vi är en sund och medveten befolkning.

Jobbet är vårt liv. Vi jobbar för att leva och vi lever för att jobba. Det är på jobbet vi visar vad vi kan, vet och vill. Utveckling och avancemnag är något vi strävar efter. Därför räds vi inte heller för fortbildning, inte ens när vi närmar oss pensionssträcket. Alla är vi bror duktiga.

Om vi inte jobbar övertid (vilket vi gärna gör) lämnar vi arbetet någon gång mellan 16.00 och 18.00. Vi är fullkomligt utpumpade men det hindrar oss ändå inte ifrån att gå på den där kvällkursen i keramik eller att köra det där spinningpasset som vi har bokat in. Och innan vi går och lägger oss på kvällen har vi både en och två gånger hunnit fundera på vilka storartade verk vi ska uträtta under morgondagen. Har det uppstått problem jobbet, som på ett eller annat sätt kan härledas till oss själva, analyserar vi och grubblar över detta in i minsta detalj. Även de mest bagatellartade sakerna ska stötas och blötas.

Plötsligt tjuter det i öronen och sömndruckna inser vi att det är väckarklockan som ringer och att det vi trodde att vi tänkte om jobbet i själva verket var vad vi drömde om jobbet.

"Ny dag, nya möjligheter" tänker vi glatt när vi låser dörren till bostaden och beger oss till vårt andra hem.

Hur sjuder du din brunsås?

Hur gör man egentligen när man sjuder en pulversås?

Jo, först tillsätts vätska tillsammans med pulver i en kastrull. Sedan står man och vispar och vispar medan plattan blir varmare och varmare och detta för att inga klumpar ska bildas. Så småningom syns små bubblor i vattnet vilket är tecken på att nu ska det börja koka. Och innan man hunnit blinka har bubblorna blivit radikalt mycket större. Såsen kokar.

Än så länge har man dock följt receptet till punkt och prickar eftersom det faktiskt står att man ska vispa såsen jämn och låta den koka upp. Men sedan kommer det omöjliga momentet då det i receptet står. Låt såsen sjuda i fem minuter. För den som inte vet betyder sjuda "koka på svag värme" (läs wikipedia) men hur i hela friden lyckas folk med det? Ska man dra av kastrullen och vänta tills plattan har blivit ljummen innan man kan sjuda eller ska man förbereda genom att ha en ljummen platta bredvid dit man kan flytta såskastrullen när den har kokat upp på den första plattan? Om man låter den var kvar, vilket jag som regel gör, slutar det alltid med en bränd botten liksom en sås som smakar dito.

Detta är och förblir ett mysterium.

Men de hemmagjorda köttbullarna som jag stekte idag blev i alla fall och för en gångs skull riktigt lyckade. De såg ut som riktiga köttbullar och inte som en grynig massa. Gör om det, om du kan!

Iakttagelser under en utekväll

Igår firades två vänners födelsedagar genom att först titta på melodifestivalen som kvällen till ära sändes från allas vårt Skellefteå eller som vi skelleftebor säger "Skllefte". Melodifestivalen gav oss sedan modet och inspirationen att själva agera stjärnor och detta i form av tv-spelet "Lips".

Väl ute på krogen fortsatte schlagertemat och det dansades och sjöngs för fulla halsar till den ena schlagerlåten efter andra. Klackarna var högt upp i taket. Stämningen var m-a-k-a-l-ö-s.

Under ett krogbesök finns det många intressanta saker att studera, bland vilket rörelsemönster människor har när de befinner sig på dansgolvet. Och lika intressant är det att studera hur människor intar ett dansgolv. Det finns en mängd variationer men två stycken har, efter en mängd krogbesök, utkristalliserat sig på ett väldigt tydligt sätt. Buffeln och Fågeln. Buffeln kommer i nedanstående att benämnas med han men det kan lika gärna vara en hon. Fågeln kommer att benämnas med hon men det kan (i sällsynta fall) också vara en han.

Den klassiska buffeln tar sig likt en mangel fram till mitten av dansgolvet eller så långt in att han hinner stöta in i så många männsikor som möjligt på vägen. Väl där rör han sig taklöst och det är fulltsändigt omöjligt att undvika både armbågar och stämplingar på fötterna om man man står i hans närhet. Han sjunger högt till musiken men har inte en susning om musiktexten utan chansar hej vilt. Buffeln är alltid lätt överförfriskad.

Buffelns motsats är den graciösa fågeln som intar dansgolvet med en enorm självsäkerthet. Hon märks aldrig när hon smidigt glider förbi för att inta sin självklara plats som "the center of attention". Hon har en god taktkänsla och sjunger givetvis till alla låtar eftersom hon kan dem utan och innan. Hon anpassar också sitt rörelsemönster efter vilken sorts musik som spelas. Buffeln har å andra sidan alltid samma rörelsemönster. Fågeln dricker alltid med måtta.

Sen har vi också alla människor som aldrig ens besöker dansgolvet. Vi har Black Jack killarna som står som fastlimmade vid spelborden hela kvällen. Vi har barhängarna som på sin höjd sätter sig på en stol i närheten av baren för kunna prata om den senaste fotbolls eller hockeymatchen i fred. Vi har också de sittande besökarna som umgås med sitt sällskap för kvällen i den lite mysigare delen av baren. Till sist har vi också vandrarna. De rastlösa själarna som rör sig över hela stället och helst vill vara överallt för att inte kunna gå miste om någon de känner. När de väl stöter in i någon bekant utbrister de glatt "Hej!!! Men guud va kul att träffa dig!!! Det var inte igår Hur är det?" Och innan man har hunnit svara har vandraren redan vandrat vidare för att denne har stött på ytterligare en "bekant" som den måste krama och pussa på.

Metallica! Och biljettbokningstrubbel

Så var det bestämt. Jag och en kompis besöker Globen den 7 mars för att titta på Metallica (Wohaa! You heard me.) Det kommer minst sagt att bli en upplevelse att titta på medelålders män som fortfarande är rätt coola och som dessutom gör sjuhelvetes bra musik.

När denna trevliga aktivitet hade spikats gick jag glad i hågen in på sas hemsida för att boka flygbiljett och hittade dessutom en till ett relativt bra pris. Klart och betalt!

I min iver råkade jag dock boka, förvisso på rätt veckodagar, men vid fel datum. Jag hade bokat en vecka efter den planerde konsereten. I sådana situationer är det skönt att avbokning gäller i 24 timmar, så jag avbokade givetvis. Samtidigt passade jag på att boka på rätt datum, men av någon anledning visade ändå den sista sidan att jag hade bokat det senare datumet och ingen bokningsbekräftelse kom det heller. Så jag avbokade för säkerhets skull ytterligare en gång och gjorde om det hela på nytt, men samma visa denna gång. Istället väntade jag till dagen efter och då gick det som smort.

Idag på morgonen skulle jag ta ut pengar men uttagsautomaten ville inte ge mig några. "Märkligt" tänkte jag. "Mycket märkligt". När jag kollade mitt saldo visade det sig ligga på -823 kr (!) och av kontutdraget kunde utläsas att sas hade dragit pengar för de två biljetterna som jag inte hade fått någon bokningsbekräftelse på.

Väl på jobbet försökte jag hitta ett nummer att ringa till och efter många om och men hittade jag ett, väl dolt bland alla länkar. Jag ringde dit och fick en massa val (ja, ni vet) och sedan placerades jag i en låååång telefonkö (ja, ni vet). När jag efter en halv evighet fick prata med en livs levande människa förklarade jag situationen med trippla bokningar men att jag inte hade fått bokningsbekräftelse på de två första. "Jaha, men du fick väl en bokningsbekrätelse. Du måste ju kolla din mail" var svaret jag fick. "Jo, jag sa precis att jag inte fick fick bokningsbekräftelse på det två första bokningarna. Inte, inte inte! "Ja, ja men jag får väl lite på det då. Men egentligen är ju regeln att man måste avboka inom 24 timmar" fortsatte hon att messa. "Nähä, är det sant!"

Är du hund eller katt?

I fredags på vår fortbildningsdag lyssnade jag till en mycket intressant föreläsning av John Steinberg med titeln "Återta lederskapet i klassrummet" Det var en sådan där föreläsning som jag, och många med mig, trånade efter under hela lärarutbildningen men som vi aldrig fick. Det var tydligen inte centralt. Varför då? Jo, det var mer centralt att läsa om olika lärandeteorier (och framför allt såga alla lärandeterorier utom det sociokulturella vid fotknölerna. Behavoirism - nä dra mig baklänges - vi lever inte på 1800-talet utan faktiskt år 2009) och att visa på hur viktigt det var med elevaktiva arbeten. "Det är i samspel med andra som lärande sker" ekar fortfarande i mitt huvud. Läraren skulle helst inte finnas (gör dig osynlig, gör dig onödig) utan fungera som en handledare/vägledare (vilket i praktiken betyder att läraren sätter igång ett diffust grupparbete och sedan går och gömmer sig i personalrummet med en kopp kaffe)

Steinberg gav ett oerhört träffande exemepel på detta. Vid ett tillfälle var han ute och askulterade på en skola och upptäckte då ett gäng killar som satt och spelade kort. Han gick fram till dem och frågade vad de gjorde var på eleverna svarade att de hade historia. "Jaha, men det ser inte så ut. Ni spelar ju kort" sa Steinberg. "Jo, men vi har grupparbete" svarade en av pojkarna. "Men då så, sätt igång och arbeta" replikerade Steinberg. "Äh det är lugnt" tyckte pojkarna. "Arbetet ska vara klart först om fyra veckor".

Exemplet är inte alls ovanligt, det förekommer dagligen i den svenska skolan. Och problemet är definitivt inte elevernas. Det är inte eleverna som är dåliga. Det är lärarna som inte vet hur de ska undervisa i grupparbetande. Det är alltså vi lärare som måste lära oss hur man lär elever att grupparbeta. Och för att klara detta krävs ett tydligt ledarskap! "Den moderna pedagogiken kräver ett tydligare ledarskap än den gamla" var Steinbergs slutsats.

En annan intressant aspekt som Steinberg var inne på under föreläsningen var hur den svenska skolan har flyttat sitt fokus från inlärning till att skolan ska vara så färbannat rolig och mysig. Men inläring är inte och ska inte vara rolig och mysig. Inlärning handlar om repetition, repetition och åter repetition. "Repetition är kunskapens moder" sa en klok en gång. I dagens skola handlar "undervisning" lika mycket om kanelbullens dag, tipspromenader, demonstrationer, skolbio, luciatåg, skogsutflykter, brandövningar, innebandycuper, drogkampanjer, insamlingar av pengar till klassresan, studiebesök etc. etc. "Men det är ju också viktigt!" kanske någon tänker. Självklart är det viktigt men inte alltid. Om man slår ut alla dessa happenings för eleverna under ett år är det en stor mängd "vanlig" undervisningstid som faktiskt försvinner.

Och nu kommer vi till det mest intressanta med hela föreläsningen. Steinberg visar en powerpoint med en hund där underrubriken var tillgänglig och en katt med underrubriken förtroende. Han menar att det finns två sorters människor och därmed två sorters lärare; hundmänniskan och kattmänniskan. Hundläraren är den lärare som vid introducerandet av exempelvis ett grupparbete frågar eleverna "Vad vill ni göra för grupparbete? Hur lång tid behöver ni på er? Hur vill ni redovisa arbetet? När vill ni har rast?" Hur väl fungerer det med en grupp 16-åriga elever??? Detta kan liknas vid en hundpilot. Han/hon skulle låta ungefär så här " Nu är det förhoppningsvis snart dags att lyfta. Jag tror att vi kommer att landa om 60 minuter, förutsatt att allt går som det ska. Vi får hålla tummarna" Gaaa, vem vill flyga med den piloten?

En kattlärare introducerar sitt grupparbete med att säga ungefär " Vi ska nu göra ett grupparbete om Shakespeare. De olika grupperna kommer att fördjupa sig i olika aspeketer av hans liv och författarskap. Följande punkter skall finnas med...på detta sätt skall grupparbetet redovisas...ni har så här lång tid på er...följande material finna att tillgå...det här ska ni tänka på när ni arbetar tillsammans... En kattpilot skulle på samma självsäkra sätt säga "Om fem minuter förbereder vi oss för start. Klar sikt. Landning är beräknad om ca 60 minuter. Ha en trevlig resa"

Nu återstår bara frågan; Är du hund eller katt?

Dessa gnagare

Känner mig aningen skräckslagen när jag ser detta monster till kanin. En belgium blue kanin? Eller har folhälsosjukdomen fetma slagit till även bland kaniner? Kaniner är definitivt inte mitt favoritdjur, liksom gnagardjur i största allmänhet. De är så obehagligt nevrotiska och spattiga. Men värst bland alla gnagardjur är dock det som du ser nedan.

"Huvvaligen". Blotta tanken på att se ett sånt där nevrotiskt djur tassa runt i närheten av mig får det att krypa i kroppen. En sådan där hemsk tanke jag har är att vakna av att just ett sådant nevrotiskt djur nosar mig i ansiktet för att sedan slinka in under täcket och spatta runt. Gaaaaa!!!

"Men råttor som är så söta" kanske någon tänker. Vad tycks i så fall om denna? Perfekt för den pälsallergiske råttvännen.

Nä, hellre har jag fem ormar slingrande längs kroppen (ja, förutom giftormar då), än en råtta inlåst i en bur i lägenheten.

You rock girls!

När det gäller humorserier är jag rätt kräsen, men Mia och Klara träffar helt rätt. Det är humor på högsta nivå och ibland är scenerna så bisarra att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Kvällens avsnitt med Klara som psykopatisk hunddressör i baksätet på en polisbil, liksom Mias version av en ytterst klämkäck frisör på hotellrummet med ett krogragg fick mig att skratta riktigt gott.

Se ungdomarna!

Jag blir rent ut sagt förbannad när jag hör att Sverige har näst högst arbetslöshet bland ungdomar i HELA Europa.

Hur tänker politikerna? Så står de där i nyhetsmorgon och beklagar sig över hur synd det är om alla ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden. Men gör något åt det då för f-n! Visst, det är ekonomisk kris, men även före krisen var det svårt för ungdomar att få ett arbete. Och vilka är det som varslas först från sina arbeten? Just det, alla unga människor som har anställts sist.

Och hur tänker arbetsgivarna? Du får gärna vara ung men du ska helst ha (lång) erfarenhet. I mina öron låter det som en ganska svår kombination. Våga satsa! Våga ge den oerfarne en chans att bli erfaren genom att få ta del av den äldre generationens visdom. Våga låta det ta lite tid. Tänk om. Tänk rätt!

Ta Skania som ett gott exempel. Än så länge har de inte varslat någon utan tänker istället satsa på att fortbilda sina anställda genom att helt enkelt låta dem välja något (eller åtminstone önska något) att utbilda sig inom som de tycker att de behöver. Är inte det en bra tanke så säg?

Det är sorgligt att många av dagens ungdomar får vänta så länge innan de kan känna den ekonomiska trygghet som 40-talisterna kände redan i 18-20-års åldern. Många tvingas bo hemma hos sina föräldrar trots att de är i 30-års åldern då de (i bästa fall) hankar sig fram på strövikariat och därmed inte har råd att flytta. Så sorgligt!

En traditionsenlig söndag känns ungefär så här

Först in, sist ut...

...på fredagar. Alltid så. Det ekade tomt i korridoren när jag lämnade jobbet strax före halv halv sju ikväll och det kompakta mörkret gjorde att jag nästan inte hittade ut från byggnaden. Men jag är absolut inte bitter, utan mycket tacksam över att ha ett jobb i dessa tider.

Om jag inte hade ett jobb skulle inte heller fredagarna känns så makalöst sköna. Så underbart härligt det är att åka hem och veta att imorgon, imorgon behövs ingen väckarklocka. Imorgon kan jag ta god tid på mig med morgontidningen och läsa varenda liten notis. Imorgon kan jag äta en lååång frukost.

Ja, det är nåt visst med fredagskvällar. Lördagskvällar är inte heller helt fel. Och söndagskvällar...ja det är en annan femma.

Och angående gårdagens inlägg så kan jag bara säga att det sista avsnittet av "De halvt dolda" var helt suveränt och alla trådar knöts ihop på ett snyggt sätt. Tack Jonas Gardell!

De halvt dolda

"Det här är berättelsen om de som fick leva. Och det här är berättelsen om de som inte fick leva" Så inleds Jonas Gardells ruggigt välgjorda tv-produktion "De halvt dolda". Ikväll visas det fjärde och sista avsnittet. Det ser jag framemot.

Gardell är en skicklig berättare och alla de böcker jag har läst av honom hamnar högt upp på min personliga topplista. Särskilt mycket uppskattade jag hans tragikomiska bok "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" Det är en sådan där bok som läses med mungiporna uppåt, samtidigt som man bara känner sig eländig för att huvudpersonerna är just så eländiga.

Och serien "De halvt dolda" är inte sämre. Den har allt. En suggestiv inledning, ett djupt tragiskt men ack så tankeväckande budskap och en uppsättning skickliga skådespelare. Jag imponeras stort av Tom Ljungman som också spelar fosterson/adoptivson i filmen Patrik 1.5. Det är en ung och lovande stjärna!
Efter varje avsnitt har jag känt mig lätt illamående och liksom apatisk. Tom. För att livsödena som framträder är så sorgliga...och så sanna.

Så nu laddar jag för den rafflande avslutningen och rekommenderar alla som inte har fått ta del av serien att gå raka vägen in på SVT:s hemsida för att titta på den. Den är värd varenda minut!

Irritationsmoment i vardagen

Vardagssituationer som gör mig galen.

Scenario 1 Jag går på stan för att fönstershoppa lite och eventuellt handla något som jag intalar mig att jag inte kan leva utan. Inne på en galleria hamnar jag i bakhasorna på ett flamsigt gäng ungdomar som går e-x-t-r-e-m-t långsamt samtidigt som de använder ett yvigt kroppsspråk och pratar "han ba och hon ba språket" Mina steg bromsas upp avsevärt eftersom det inte finns någon möjlighet att passera och "ett ursäkta kan jag få komma förbi" är inte att tala om. I deras värld existerar inga andra människor. Själv får jag känslan av att jag med god tur kommer att vara ute ur gallerian vid årsskiftet. Och just när jag tycker mig finna en lucka, precis är på väg förbi och om, flyttas en av ungdomskropparna och jag tvingas tvärbromsa för att vi inte ska krocka ("gaaaaa! Gode gud hjälp mig! Jag vill ut härifrån! Jag har bråttom!" Ja det är vad jag inbillar mig i alla fall) Reslutatet blir i alla fall att jag tvingas gå i detta l-å-n-g-s-a-m-m-a tempo genom hela gallerian.

Scenario 2 Jag står i kassakön på ica och ska betala för två liter mjölk samt en klase bananer. Kön är lång, framför mig står barnfamiljer med fulla kundvagnar och ungar tjatar om att de vill ha godis men mamma säger "Nej, inte idag. Du får vänta till lördag" "MEN JAG VILL HA GOOHOOHOODIIHIIS" grinar ungarna. Kön tycks aldrig minska, folk börjar skruva på sig och spanar framåt för att utreda vem klossen är. Jaha, visst något tjafs om en rabattkupong och kassörskan försöker förklara att den redan har gått ut men uppenbarligen görs det för döva öron. Så öppnas äntligen en till kassa och helt plötsligt finns det hopp igen. Jag byter snabbt kö för att undvika rabattkupongstjafsaren, men då hamnar jag bakom en j-vel som efter ha lastat tonvis av varor på rullbandet varken visar sig ha tillräckligt med pengar på kortet eller kontanter i plånboken. Så det ska ringas till telfonbank för att föras över pengar (hyperventilering, hyperventilering) Samtidigt ser jag givetvis hur människor i den första kön smidigt kan betala sina varor och lämna affären. Suck!

Scenario 3 Två personer möts precis i en ingång och och inleder en konversation där utan en tanke på att vi andra människor vill passera.

Det svenska ordspråket "där ingen nyckel passar, där öppnar tålamodet" stämmer helt enkelt inte in på personlighetstyp, men däremot "otåligheten bryter av nyckeln i låset och måste sedan sätta sig i trappen och vänta".

Smärta

Idag har jag likt en krum gammal dam med en haltande gång släpat mig mellan tvättstugan och en rättningshög som aldrig tycktes vilja bli mindre. Varje uppstigning, för att ta mig till tvättstugan, efter en stunds rättande i soffan kändes som en utdragen tortyr. Jag visste att min träningsvärk skulle bli kraftig, men inte att den skulle bli så jävulusiskt smärtsam. Varenda muskel i kroppen värker och att sträcka sig efter en tekopp i skåpet känns som (en tänkbar) utdragning i en sträckbänk. Så jag tar tillbaka det jag skrev igår om att det ska kännas att man lever. Det ska kännas att man lever tänket är till för hårdingar som Rambo och Stålmannen, inte för veklingar som mig.

Träningsuppehåll tänker jag aldrig mer syssla med!

Träningsglädjen åter

Efter en längre tids svacka i träningen känner jag nu att suget börja infinna sig igen. I september förra hösten gick jag med bestämda steg till friskvårdskompaniet och köpte ett träningskort för 6 månader. "Nu ska här tränas" tänkte jag. Det fanns liksom inget som kunde hindra mig. Dessutom hade jag en god rutin i min träning när jag bodde i Umeå. 3-5 gånger i veckan tränades det som regel så varför skulle det inte bli på samma sätt sedan jag flyttat till Skellefteå?

Hm...så här i efterhand kan konstateras att höstens träning inte innefattade 3-5 pass i veckan, snarare 3-5 pass på en termin (!) Delvis har det så klart berott på ren lathet men också på att den träningsgläje jag tidigare kände inte har infunnit sig. På de få pass jag har varit, har jag mest sneglat på klockan och tänkt att "tar det aldrig slut" eller "det kan inte stämma att det bara har gått 15 minuter av passet. Klockan måste ha stannat"

Men nu har en ny Ida fötts eller så kanske man kan säga att den gamla Ida har återuppstått. Förra veckan körde jag 3 träningspass och detsamma denna vecka. Nu är jag precis hemkommen från ett pass som kallas power strike vilket påminner en hel del om body combat som var ett av mina favoritpass när jag tränade på Iksu i Umeå. Båda passen är riktigt svettiga då man under 60 minuter måttar slag och sparkar i luften i takt till fartig musik. Detta rekommenderas starkt! Och det känns verkligen att man har tränat efteråt. Dock känner jag att min träningsvärk inte kommer att vara nådig imorgon eftersom jag redan nu har svårt att lyfta armarna över huvudet. Men det är så ett bra träningspass ska vara. Det ska kännas att man lever.

Kontraster

Jaha, då var ännu en blogg skapad. Hela kvällen har jag suttit och laddat för en egen genom att läsa mer eller mindre intressanta, patetiska, tänkvärda, humoristiska och lärorika bloggar. Allt från b-kändisars oerhört intetsägande I-världsproblem till politikers och experters syn på den oroliga världsutvecklingen har insugits.

Det är vad som kallas kontraster, sorgligt men sant.

Förhoppningsvis ska den här bloggen inte bli lika intetsägande som b-kändisens(dock betydligt mindre välläst. Jag förstår inte? Hur hänger det ihop?) men den kommer inte heller att erbjuda samma betydande iakttagelser och fakta som bloggen skriven av en expert. Det kommer nog att bli en sådan där lagomblogg. Den lägger sig fint mittemellan två ytterligheter, precis så som de flesta vanliga, hederliga önskar ha det i livet. Det ska vara lagom.

Håll tillgodo!