Idag hade det dumpit (låter helt fel att skriva så men ska vara grammatiskt korrekt) en tjock enkätundersökning från SIFO i brevinkastet. Den handlar om flera aspekter av det dagliga livet; allt från mina attityder till saker och ting, till mina intressen och konsumtion av media.
En del av undersökningen handlar om vilka tidningar jag läser samt hur ofta, och just nu är jag förundrad över hur fruktansvärt mycket tidningar det faktiskt finns och hur ytterst få av dessa jag läser. Om jag bortser från delen som handlar om bilagor till tidningar räknar jag till 264 olika tidningar (dock många med samma tema) och då finns t ex bara serietidningen Kalle Anka uppräknad. Inte heller någon medlemstidning från affärer som Kicks och Åhlens finns med.
Tanken som slår mig är förstås vilket otroligt informationssamhälle vi lever i. Sedan kan man ju givetvis fundera över nödvändigheten i att det finns 20 olika sorters biltidningar. Till viss del har de säkert olika inriktningar, men ändå? Hur mycket kan man skriva om hästkrafter, drivaxlar och cylindrar? Eller bilmärken som BMW, Volvo och Opel? Och för att inte tala om alla skönhets- och relationsmagasin man kan köpa. Seriously speaking; hur många gånger kan man vrida och vända på "Det bästa skönhetstipset för för din hy", "Klä dig rätt på arbetsintervjun" eller "Så raggar du på bästa sätt"?
Oj, visst ja! Nu glömde jag att vi inte bara lever i ett informationssamhälle utan också ett konsumtionssamhälle. Självklart måste man köpa tre skönhetsmagasin när man går och handlar då det ena bjuder på ett i egentligen rätt så risigt halsband i plast, samtidigt som det andra erbjuder ett läppglans i en färg som du aldrig använder men som sägs ge dig extra kyssvänliga läppar, och det tredje har en tygväska som det står Beachbabe 2009 eller något annat klatschigt på. Men när du står där vid hyllan känns allt så rätt! För är det inte fantastiskt att få en massa (skräp) som du sedan kommer att gömma undan i någon vrå och aldrig någonsin använda?
