I löpspåret

Det finns många olika löpstilar, väldigt många. En av de mest intressanta stilarna tycker jag är de personer som springer med armarana rakt ner. Själv har jag ett löpsteg i klass med Usain Bolt (när han springer på sina knän alltså).

Bemötandet när man är ute och springer varierar också en hel del. Idag när jag var ute i ett skogsspår och sprang mötte jag samma kvinna tre gånger. Första gången tittade vi på varandra, log och sa hej. Det är mycket trevligt och dessutom artigt när man hälsar på varandra ute i löpspåret tycker jag. Samtidigt kan man fråga sig varför man inte hälsar på varandra i exempelvis bussen? Det är ju betydligt mer intimt att sätta sig bredvid en okänd person i en buss än att hastigt mötas i ett skogspår. Men kanske är det just därför man undviker att hälsa. När man säger hej till någon i en buss finns en förväntning att man ska inleda ett samtal och det brukar vi inte vara så pigga på här i Sverige. Undantaget är dock pensionärer som gärna vill småprata, men ofta uppfattar jag deras småpratande som något av en envägskonversation där mina inflikningar inte riktigt når fram.

Åter till skogsspåret. Vi möttes en andra gång och då hann jag tänka "Undrar om jag ska säga hej igen nu?" Vet inte vad hon tänkte men hej sa hon igen och lika glad såg hon ut. Den tredje gången vi möttes kändes det lite småjobbigt och för en stund tänkte jag att jag skulle göra en tvärvändning och springa tillbaka bara för att, ja jag vet egentligen inte varför men det blir liksom lite märkligt när man ska hälsa på en vilt främmande människa flera gånger. Dock verkade den hurtiga kvinnan med stavarna mindre bekymrad då hon ropade "hej, hej" en tredje gång innan jag hann göra min fåniga tvärvändning.

Tänk att...

Tänk att det kan kännas så jobbigt att tvätta kläder i ett par timmar när man förr i tiden (och i många länder ännu idag) behövde en hel dag eller mer nere vid vattnet för att få någonting som med dåtidens mått kunde liknas vid rena och väldoftande kläder. På köpet fick man dessutom alldeles nariga händer och naglar som knappt var befintliga.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att fylla och plocka ur en diskmaskin alternativt diska några glas, tallrikar och bestick i ett alldeles rent och friskt vatten när man förr i tiden (och i många länder ännu idag) inte hade tillgång till diskmaskin eller ens rent och friskt vatten.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att studera och gå i skolan när läs- och skrivkunnighet inte alls var en självklarhet bland den breda massan förr i tiden och fortfarande inte är det i många länder.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att lägga ut pengar på en bil som har gått sönder när man själv har gjort ett aktivt val att köpa denna bil som inte bara kostar mer än den smakar men som dessutom spyr ut avgaser som påverkar vårt klimat å det grövsta och dessutom kommer att påverka kommande generationer på ett kanske ännu mer påtagligt sätt.

Tänk att det kan känns så jobbigt att efter ett besök i mataffären komma hem och upptäcka att man har glömt köpa några ingredienser till middagen så att man (suck, pust, stön!) måste gå tillbaka till affären fast man är vrålhungrig för att köpa de där ingredienserna. Dock ägnar man i sin irritation inte den minsta tanke vid att det kunde ha varit i ett land där risken för att bli dödad p g a krig var överhängande eller att det kunde vara så att man inte överhuvudtaget hade några pengar att köpa mat för.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att sätta sig i en bil utrustad med ac en varm sommardag och tycka att det känns alldeles för kallt i bilen med den där ac:n. Samtidigt finns det en hel hop människor i världen som aldrig har suttit i en bil och som skulle skratta sig harmynt om de fick höra att jag ibland (eller ganska ofta) tar bilen för att åka ca 6 km till jobbet.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att jag nu måste resa mig ur den bekväma soffan, gå till tvättstugan, plocka ur den sista tvätten ur maskinen för att sedan tömma torkskåpet och fylla på med nytt.

Sensommaren

Känner en påtaglig ambivalens den här tiden på året eftersom jag inte kan bestämma mig för om det är mysigt att kvällarna börjar bli mörka eller om det enbart känns tungt med insikten om att det nu är många, långa dagar kvar innan de ljusa nätterna återkommer. Känslan av att vi närmar oss ett definitivt slut infinner sig alltid, samtidigt som jag fylls av pirrande förväntningar inför vad som komma skall.

Denna smått obehagliga men på samma gång förtjusande känsla hänger antagligen kvar sedan den tidiga barndomen då de ljusa somarkvällarna, fyllda med lek och bus, sakta övergick i allt mörkare och stillsammare sommarkvällar för att till sist utmynna i skolan och allvaret igen.