Se ungdomarna!

Jag blir rent ut sagt förbannad när jag hör att Sverige har näst högst arbetslöshet bland ungdomar i HELA Europa.

Hur tänker politikerna? Så står de där i nyhetsmorgon och beklagar sig över hur synd det är om alla ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden. Men gör något åt det då för f-n! Visst, det är ekonomisk kris, men även före krisen var det svårt för ungdomar att få ett arbete. Och vilka är det som varslas först från sina arbeten? Just det, alla unga människor som har anställts sist.

Och hur tänker arbetsgivarna? Du får gärna vara ung men du ska helst ha (lång) erfarenhet. I mina öron låter det som en ganska svår kombination. Våga satsa! Våga ge den oerfarne en chans att bli erfaren genom att få ta del av den äldre generationens visdom. Våga låta det ta lite tid. Tänk om. Tänk rätt!

Ta Skania som ett gott exempel. Än så länge har de inte varslat någon utan tänker istället satsa på att fortbilda sina anställda genom att helt enkelt låta dem välja något (eller åtminstone önska något) att utbilda sig inom som de tycker att de behöver. Är inte det en bra tanke så säg?

Det är sorgligt att många av dagens ungdomar får vänta så länge innan de kan känna den ekonomiska trygghet som 40-talisterna kände redan i 18-20-års åldern. Många tvingas bo hemma hos sina föräldrar trots att de är i 30-års åldern då de (i bästa fall) hankar sig fram på strövikariat och därmed inte har råd att flytta. Så sorgligt!

En traditionsenlig söndag känns ungefär så här

Först in, sist ut...

...på fredagar. Alltid så. Det ekade tomt i korridoren när jag lämnade jobbet strax före halv halv sju ikväll och det kompakta mörkret gjorde att jag nästan inte hittade ut från byggnaden. Men jag är absolut inte bitter, utan mycket tacksam över att ha ett jobb i dessa tider.

Om jag inte hade ett jobb skulle inte heller fredagarna känns så makalöst sköna. Så underbart härligt det är att åka hem och veta att imorgon, imorgon behövs ingen väckarklocka. Imorgon kan jag ta god tid på mig med morgontidningen och läsa varenda liten notis. Imorgon kan jag äta en lååång frukost.

Ja, det är nåt visst med fredagskvällar. Lördagskvällar är inte heller helt fel. Och söndagskvällar...ja det är en annan femma.

Och angående gårdagens inlägg så kan jag bara säga att det sista avsnittet av "De halvt dolda" var helt suveränt och alla trådar knöts ihop på ett snyggt sätt. Tack Jonas Gardell!

De halvt dolda

"Det här är berättelsen om de som fick leva. Och det här är berättelsen om de som inte fick leva" Så inleds Jonas Gardells ruggigt välgjorda tv-produktion "De halvt dolda". Ikväll visas det fjärde och sista avsnittet. Det ser jag framemot.

Gardell är en skicklig berättare och alla de böcker jag har läst av honom hamnar högt upp på min personliga topplista. Särskilt mycket uppskattade jag hans tragikomiska bok "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" Det är en sådan där bok som läses med mungiporna uppåt, samtidigt som man bara känner sig eländig för att huvudpersonerna är just så eländiga.

Och serien "De halvt dolda" är inte sämre. Den har allt. En suggestiv inledning, ett djupt tragiskt men ack så tankeväckande budskap och en uppsättning skickliga skådespelare. Jag imponeras stort av Tom Ljungman som också spelar fosterson/adoptivson i filmen Patrik 1.5. Det är en ung och lovande stjärna!
Efter varje avsnitt har jag känt mig lätt illamående och liksom apatisk. Tom. För att livsödena som framträder är så sorgliga...och så sanna.

Så nu laddar jag för den rafflande avslutningen och rekommenderar alla som inte har fått ta del av serien att gå raka vägen in på SVT:s hemsida för att titta på den. Den är värd varenda minut!

Irritationsmoment i vardagen

Vardagssituationer som gör mig galen.

Scenario 1 Jag går på stan för att fönstershoppa lite och eventuellt handla något som jag intalar mig att jag inte kan leva utan. Inne på en galleria hamnar jag i bakhasorna på ett flamsigt gäng ungdomar som går e-x-t-r-e-m-t långsamt samtidigt som de använder ett yvigt kroppsspråk och pratar "han ba och hon ba språket" Mina steg bromsas upp avsevärt eftersom det inte finns någon möjlighet att passera och "ett ursäkta kan jag få komma förbi" är inte att tala om. I deras värld existerar inga andra människor. Själv får jag känslan av att jag med god tur kommer att vara ute ur gallerian vid årsskiftet. Och just när jag tycker mig finna en lucka, precis är på väg förbi och om, flyttas en av ungdomskropparna och jag tvingas tvärbromsa för att vi inte ska krocka ("gaaaaa! Gode gud hjälp mig! Jag vill ut härifrån! Jag har bråttom!" Ja det är vad jag inbillar mig i alla fall) Reslutatet blir i alla fall att jag tvingas gå i detta l-å-n-g-s-a-m-m-a tempo genom hela gallerian.

Scenario 2 Jag står i kassakön på ica och ska betala för två liter mjölk samt en klase bananer. Kön är lång, framför mig står barnfamiljer med fulla kundvagnar och ungar tjatar om att de vill ha godis men mamma säger "Nej, inte idag. Du får vänta till lördag" "MEN JAG VILL HA GOOHOOHOODIIHIIS" grinar ungarna. Kön tycks aldrig minska, folk börjar skruva på sig och spanar framåt för att utreda vem klossen är. Jaha, visst något tjafs om en rabattkupong och kassörskan försöker förklara att den redan har gått ut men uppenbarligen görs det för döva öron. Så öppnas äntligen en till kassa och helt plötsligt finns det hopp igen. Jag byter snabbt kö för att undvika rabattkupongstjafsaren, men då hamnar jag bakom en j-vel som efter ha lastat tonvis av varor på rullbandet varken visar sig ha tillräckligt med pengar på kortet eller kontanter i plånboken. Så det ska ringas till telfonbank för att föras över pengar (hyperventilering, hyperventilering) Samtidigt ser jag givetvis hur människor i den första kön smidigt kan betala sina varor och lämna affären. Suck!

Scenario 3 Två personer möts precis i en ingång och och inleder en konversation där utan en tanke på att vi andra människor vill passera.

Det svenska ordspråket "där ingen nyckel passar, där öppnar tålamodet" stämmer helt enkelt inte in på personlighetstyp, men däremot "otåligheten bryter av nyckeln i låset och måste sedan sätta sig i trappen och vänta".

Smärta

Idag har jag likt en krum gammal dam med en haltande gång släpat mig mellan tvättstugan och en rättningshög som aldrig tycktes vilja bli mindre. Varje uppstigning, för att ta mig till tvättstugan, efter en stunds rättande i soffan kändes som en utdragen tortyr. Jag visste att min träningsvärk skulle bli kraftig, men inte att den skulle bli så jävulusiskt smärtsam. Varenda muskel i kroppen värker och att sträcka sig efter en tekopp i skåpet känns som (en tänkbar) utdragning i en sträckbänk. Så jag tar tillbaka det jag skrev igår om att det ska kännas att man lever. Det ska kännas att man lever tänket är till för hårdingar som Rambo och Stålmannen, inte för veklingar som mig.

Träningsuppehåll tänker jag aldrig mer syssla med!

Träningsglädjen åter

Efter en längre tids svacka i träningen känner jag nu att suget börja infinna sig igen. I september förra hösten gick jag med bestämda steg till friskvårdskompaniet och köpte ett träningskort för 6 månader. "Nu ska här tränas" tänkte jag. Det fanns liksom inget som kunde hindra mig. Dessutom hade jag en god rutin i min träning när jag bodde i Umeå. 3-5 gånger i veckan tränades det som regel så varför skulle det inte bli på samma sätt sedan jag flyttat till Skellefteå?

Hm...så här i efterhand kan konstateras att höstens träning inte innefattade 3-5 pass i veckan, snarare 3-5 pass på en termin (!) Delvis har det så klart berott på ren lathet men också på att den träningsgläje jag tidigare kände inte har infunnit sig. På de få pass jag har varit, har jag mest sneglat på klockan och tänkt att "tar det aldrig slut" eller "det kan inte stämma att det bara har gått 15 minuter av passet. Klockan måste ha stannat"

Men nu har en ny Ida fötts eller så kanske man kan säga att den gamla Ida har återuppstått. Förra veckan körde jag 3 träningspass och detsamma denna vecka. Nu är jag precis hemkommen från ett pass som kallas power strike vilket påminner en hel del om body combat som var ett av mina favoritpass när jag tränade på Iksu i Umeå. Båda passen är riktigt svettiga då man under 60 minuter måttar slag och sparkar i luften i takt till fartig musik. Detta rekommenderas starkt! Och det känns verkligen att man har tränat efteråt. Dock känner jag att min träningsvärk inte kommer att vara nådig imorgon eftersom jag redan nu har svårt att lyfta armarna över huvudet. Men det är så ett bra träningspass ska vara. Det ska kännas att man lever.

Kontraster

Jaha, då var ännu en blogg skapad. Hela kvällen har jag suttit och laddat för en egen genom att läsa mer eller mindre intressanta, patetiska, tänkvärda, humoristiska och lärorika bloggar. Allt från b-kändisars oerhört intetsägande I-världsproblem till politikers och experters syn på den oroliga världsutvecklingen har insugits.

Det är vad som kallas kontraster, sorgligt men sant.

Förhoppningsvis ska den här bloggen inte bli lika intetsägande som b-kändisens(dock betydligt mindre välläst. Jag förstår inte? Hur hänger det ihop?) men den kommer inte heller att erbjuda samma betydande iakttagelser och fakta som bloggen skriven av en expert. Det kommer nog att bli en sådan där lagomblogg. Den lägger sig fint mittemellan två ytterligheter, precis så som de flesta vanliga, hederliga önskar ha det i livet. Det ska vara lagom.

Håll tillgodo!