Smärta

Idag har jag likt en krum gammal dam med en haltande gång släpat mig mellan tvättstugan och en rättningshög som aldrig tycktes vilja bli mindre. Varje uppstigning, för att ta mig till tvättstugan, efter en stunds rättande i soffan kändes som en utdragen tortyr. Jag visste att min träningsvärk skulle bli kraftig, men inte att den skulle bli så jävulusiskt smärtsam. Varenda muskel i kroppen värker och att sträcka sig efter en tekopp i skåpet känns som (en tänkbar) utdragning i en sträckbänk. Så jag tar tillbaka det jag skrev igår om att det ska kännas att man lever. Det ska kännas att man lever tänket är till för hårdingar som Rambo och Stålmannen, inte för veklingar som mig.

Träningsuppehåll tänker jag aldrig mer syssla med!