Då hade man fått vatten på sin kvarn vad gäller repetitionens betydelse för kunskapsinhämtning. Vi vet ju alla att det behövs men ändå lägger vi ingen större vikt vid det ute i skolorna.Hur betydelsefullt det faktiskt är fick jag bekräftat under en föreläsning idag, vilken handlade om barns inlärningsmekanismer med fokus på matematikundervisning för yngre åldrar. Föreläsaren, som både är utbildad lågstadielärare och läkare, hade mycket matnyttigt att förmedla och gjorde det utan krussiduller. Det intressanta med föreläsningen var att hon anlade ett biologiskt perspektiv, vilket vi sällan gör när vi talar om inlärning. Föreläsaren inleder med att bekymrat tala om svenska elevers sjunkande matematikkunskaper, men hon saknar inte lösningar på problemet. Hon är tydlig med att poängtera att dagens matematikundervisning för yngre barn är alldeles för teoritiserad då man helt och hållet bortser ifrån barnens konkretionsbehov. Abstraktion, påpekar hon, är en biologisk tillväxtprocess som inte är färdigutvecklad förrän i 20-års åldern. Därför behöver barn mängder av konkretionsmaterial enda upp till grundskolans sista år (ja, kanske t o m in på gymnasiet) för att kunna ta till sig allt det abstrakta. Den mekaniska matematikundervisningen som idag sker genom att låta elever sitta tysta och räkna i en bok får förödande konsekvenser för barnen. Problemet med denna metod (om man kan kalla det metod) är att eleverna inte har ett kollektivt tillväxtmönster utan detta är högst individuellet. Det betyder t ex att det ena barnet kan se att jag och du har lika många äpplen om vi båda har tre var, medan det andra barnet måste känna på och räkna alla äpplen för att förstå samma sak. För att lösa problemet räcker det alltså inte bara med konkretionsmaterial utan man måste också börja prata matematik med eleverna. Och ta rikligt med exempel. Och, inte minst, r-e-p-e-t-e-r-a.
Varför pratar man inte matematik ute i klassrummen då? Föreläsarens svar på frågan är enkel. Läraren har inte kompetensen att göra det. Varför har inte läraren kompetensen att göra det? För att lärarutbildningen inte ger läraren de rätta verktygen och för att de som söker sig till lärarutbildningen själva saknar tillräckliga färdigheter i matematik och känner ett bristande självförtroende i att tala om matematik när de väl är ute i den pedagogiska verkligheten. Lite tillspetsat säger föreläsaren att det är enklare att bara säga till eleverna att "Nu jobbar vi från sidan 1 till 22" för att sedan klippa längst ner i kanten efter att ha rättat dessa sidor i matteboken åt eleverna. Kanske sätter läraren även en guldstjärna om eleven har varit riktigt duktig.
För att undvika risken att ta in mindre kompetenta studenter till landets lärarutbildningar är föreläsarens förslag att stänga alla utbildningar under två år, sätta sig ner och göra om hela lärarutbildningen för att sedan öppna igen. Kraven på utbildningen ska nu ha blivit så höga att endast cirka tre studenter tar sig in "Men då får vi väl utbilda dem då" säger hon med glimten i ögat. Hon talar mycket om valet av metoder och vad dessa får för konekvenser för eleverna. En viss irritation känner hon över lärare som har inställningen att "Ja, men huvudsaken är att jag känner och tror på det jag gör i min undervisning. Då kan det inte bli fel för eleverna". Jo, det är faktiskt precis vad det kan bli. Lärare är också ett trendkänsligt skrå, låter föreläsaren oss veta. Så fort någonting nytt lanseras vill vi gensat testa det utan att ha läst några forskningsrapporter eller reflekterat över det nya. Vad är det som säger att det nya alltid är bättre än det gamla? frågar hon oss. Slutsats - läs forskningsrapporter och reflektera över den undervisning du bedriver. Och till sist - föreläsarens motivering till varför vi ska repetera kunskap.
Det gröna på bilden är en cellkärna. Runt cellkärnan går så kallade dendriter eller taggar. Ju fler taggar du har, desto mer kompetent är du, hävdar föreläsaren. Två stimuli påverkar hjärncellens taggar. Det ena är träning (repetition) och det andra är utmaningar. Utan repetition eller så kallad överinlärning befästs ingen kunskap. Kunskapen blir funktionell först när du kan plocka fram den och sätta den i ett sammanhang.
"Use it or lose it"
