måndag 1 mars 2010

Hur du får allt du vill genom att läsa ett citat (och några böcker att läsa medan du väntar.)





Se de ting som du önskar dig redan som dina. Känn dig förvissad om att de kommer till dig när du behöver dem. Låt dem sedan komma. Låt bli att oroa dig och bekymra dig över det. Tänk inte på att du saknar dem. Se dem som dina, som om de tillhör dig, som om du redan har dem i din ägo.
Robert Collien (1885-1959)


Perfekt! Jag önskar mig Kamprads alla miljarder och kan alltså redan se dem som mina? Jag har dock ansett mig vara i behov av dem länge, inte direkt bekymrat mig över varför jag inte har dem men ändå har de inte kommit. Hm...

Skämt och sido; bokrean har ju varit igång ett tag nu och på premiärdagen trängdes jag på Bokia tillsammans med andra bokfanatiker. En av de böcker jag ramlade över hette Hemlighten (The Secret) och är skriven av Rhonda Byrne. Därifrån plockade jag också citatet ovan. Boken ska tydligen lära oss hemligheten, med stort H, för hur vi ska lyckas uppnå, bli eller göra vad vi vill. Återkommer när jag har läst boken, flyttat till ett slott i södra Frankrike, har en fantastisk trädgård och en liten vinodling samt är en framgångsrik konstnär (detta eftersom jag inte kan måla men gärna vill kunna).

Åter till verkligheten. Den enda bok jag egentligen hade bestämt mig för att köpa var Umberto Ecos Om fulhet i vilken han redogör för vad som ansetts som fult från Antiken till idag utifrån ett västerländskt perspektiv. Det är inte en lätt uppgift han tagit sig an eftersom fulhet kan sägas vara något subjektivt men det verkar lovande när han idenfierar tre olika fenomen: "det i sig fula" (ett stinkande sår fyllt med var, ett föruttnat lik, spya etc.), "det till formen fula" (brist på proportion i det organiska förhållandet mellan delarna i en helhet) och "den konstnärliga framställningen av bådadera"." Jag ser fram emot läsningen, inte bara för att Eco tagit sig an en svår uppgift utan också för att ordet "fulhet" väcker provokation, åtminstone om det förknippas med en människa. Det är tabubelagt och kan också uppfattas som kränkande att säga till en person att dennes tröja är ful som stryk, men att säga detsamma om en likadan tröja som hänger på en galge i en affär känns genast mindre problematiskt. Ecos bok pryds också av många sidor konst vilket gör den än mer tilldragande. Och tycker jag om denna bok köper jag även hans tidigare utkomna Om skönhet.

Utöver ovan angivna titlar la jag även Peter Englunds Stridens skönhet och sorg i kundkorgen (behandlar 19 "vanliga" människors upplevelser av första världskriget och baseras på efterlämnade dagböcker, memoarer och brev) och det känns som att det inte kan bli annat än en fullträff. De två skönlitterära verk som fick plats var Svart flicka vit flicka av Joyce Carol Oates och Ur vulkanens mun av Helena von Zweibergk där den senare verkligen är ett blankt kort och mest åkte ner för att jag gillade titeln.

Så jag önskar mig själv trevlig läsning!

För övrigt läser just nu P-O Enquists Ett annat liv vilket är mycket trevlig läsning. Men han har ju också fostrats i Skelleftetrakten så det kan inte bli annat än just trevligt. Jag menar, han använder ordet "flänna" som om det vore det mest naturliga istället för exempelvis lipa eller grina. Och Skellefteå heter inte Skellefteå utan "Skelletstan". Förutom dessa för mig trevliga igenkännanden är det verkligen en bok jag rekommenderar dig att läsa för han är en skicklig berättare den där "enquistarn".





En höstbild tagen under en promenad längs strandpromenaden i närheten av, enligt mitt tycke, Skellefteås hjärta; Nordanå och Bonnstan, .


lördag 27 februari 2010

Smycken

Makramé och glassmyckeskonst möter varandra.


En före detta arbetskamrat lärde mig i höstas att knyta makramé och jag blev helt såld! Så jag åkte till en kvinna som driver en egen liten gårdsbutik utanför Skellefteå och köpte massa tråd och pärlor. Nu har jag även gått en kurs och lärt mig göra glassmycken. Idag har jag suttit hela dagen och knutit halsband och här är resultatet. Jag tycker att kombinationen av makramé och glassmycken blev rätt fin ändå. Och eftersom det var så kul att göra dessa glassmycken måste jag naturligtvis gå en till kurs i höst.

fredag 26 februari 2010

Mördartapparna

Tänk att få en sådan här istapp i skallen? Det är med livet som insats de boende i mitt hus passerar ingången i dessa tider. Dessutom är det töväder idag så man får ta ett blixtsnabbt skutt ut eller in genom porten.

måndag 22 februari 2010

Om inlärning


Då hade man fått vatten på sin kvarn vad gäller repetitionens betydelse för kunskapsinhämtning. Vi vet ju alla att det behövs men ändå lägger vi ingen större vikt vid det ute i skolorna.

Hur betydelsefullt det faktiskt är fick jag bekräftat under en föreläsning idag, vilken handlade om barns inlärningsmekanismer med fokus på matematikundervisning för yngre åldrar. Föreläsaren, som både är utbildad lågstadielärare och läkare, hade mycket matnyttigt att förmedla och gjorde det utan krussiduller. Det intressanta med föreläsningen var att hon anlade ett biologiskt perspektiv, vilket vi sällan gör när vi talar om inlärning.

Föreläsaren inleder med att bekymrat tala om svenska elevers sjunkande matematikkunskaper, men hon saknar inte lösningar på problemet. Hon är tydlig med att poängtera att dagens matematikundervisning för yngre barn är alldeles för teoritiserad då man helt och hållet bortser ifrån barnens konkretionsbehov. Abstraktion, påpekar hon, är en biologisk tillväxtprocess som inte är färdigutvecklad förrän i 20-års åldern. Därför behöver barn mängder av konkretionsmaterial enda upp till grundskolans sista år (ja, kanske t o m in på gymnasiet) för att kunna ta till sig allt det abstrakta. Den mekaniska matematikundervisningen som idag sker genom att låta elever sitta tysta och räkna i en bok får förödande konsekvenser för barnen. Problemet med denna metod (om man kan kalla det metod) är att eleverna inte har ett kollektivt tillväxtmönster utan detta är högst individuellet. Det betyder t ex att det ena barnet kan se att jag och du har lika många äpplen om vi båda har tre var, medan det andra barnet måste känna på och räkna alla äpplen för att förstå samma sak. För att lösa problemet räcker det alltså inte bara med konkretionsmaterial utan man måste också börja prata matematik med eleverna. Och ta rikligt med exempel. Och, inte minst, r-e-p-e-t-e-r-a.

Varför pratar man inte matematik ute i klassrummen då? Föreläsarens svar på frågan är enkel. Läraren har inte kompetensen att göra det. Varför har inte läraren kompetensen att göra det? För att lärarutbildningen inte ger läraren de rätta verktygen och för att de som söker sig till lärarutbildningen själva saknar tillräckliga färdigheter i matematik och känner ett bristande självförtroende i att tala om matematik när de väl är ute i den pedagogiska verkligheten. Lite tillspetsat säger föreläsaren att det är enklare att bara säga till eleverna att "Nu jobbar vi från sidan 1 till 22" för att sedan klippa längst ner i kanten efter att ha rättat dessa sidor i matteboken åt eleverna. Kanske sätter läraren även en guldstjärna om eleven har varit riktigt duktig.

För att undvika risken att ta in mindre kompetenta studenter till landets lärarutbildningar är föreläsarens förslag att stänga alla utbildningar under två år, sätta sig ner och göra om hela lärarutbildningen för att sedan öppna igen. Kraven på utbildningen ska nu ha blivit så höga att endast cirka tre studenter tar sig in "Men då får vi väl utbilda dem då" säger hon med glimten i ögat.


Hon talar mycket om valet av metoder och vad dessa får för konekvenser för eleverna. En viss irritation känner hon över lärare som har inställningen att "Ja, men huvudsaken är att jag känner och tror på det jag gör i min undervisning. Då kan det inte bli fel för eleverna". Jo, det är faktiskt precis vad det kan bli.

Lärare är också ett trendkänsligt skrå, låter föreläsaren oss veta. Så fort någonting nytt lanseras vill vi gensat testa det utan att ha läst några forskningsrapporter eller reflekterat över det nya. Vad är det som säger att det nya alltid är bättre än det gamla? frågar hon oss. Slutsats - läs forskningsrapporter och reflektera över den undervisning du bedriver.

Och till sist - föreläsarens motivering till varför vi ska repetera kunskap.




Det gröna på bilden är en cellkärna. Runt cellkärnan går så kallade dendriter eller taggar. Ju fler taggar du har, desto mer kompetent är du, hävdar föreläsaren. Två stimuli påverkar hjärncellens taggar. Det ena är träning (repetition) och det andra är utmaningar. Utan repetition eller så kallad överinlärning befästs ingen kunskap. Kunskapen blir funktionell först när du kan plocka fram den och sätta den i ett sammanhang.

"Use it or lose it"





fredag 19 februari 2010

Förvirring



Surfar runt på olika bloggar och stöter gång på gång på förkortningen omg, vilket i min värld betyder "omgående" och ingenting annat. Förvirringen är total då jag inte alls förstår hur omgående kan passa i sammanhang som "omg jag hittade världens snyggaste klocka idag" eller "OMG du är så het" .

Men nu har jag via wikipedia låtit mig förstå att omg också kan betyda "oh my god" i chat- och bloggvärlden.

"Jaha, just de ja" tänker jag och konstaterar att jag börjar bli gammal.




fredag 29 januari 2010

Många försök ger slutligen resultat


"Borde skriva lite i bloggen" tänker jag emellanåt. Det slutar ofta med att jag stirrar på en tom inläggssida, men skriver efter en stund krampaktigt ner en rad om ingenting (ungefär som nu) och sedan sparar jag och loggar ut. På så sätt har jag skaffat mig riktigt många utkast och kan på sätt vis säga att jag har en levande blogg.

Håller som bäst på att utforska min nya hemstad Västervik. Återkommer med en lägesrapport senare (om det inte bara blir ett utkast förstås).




fredag 20 november 2009

Damen på tåget


29 timmar och 43 minuter. Så länge har jag befunnit mig på olika tåg från onsdag kväll till fredag morgon. Nyss hemkommen, rätt sliten.

Det sker många möten med männsikor på tåg. Det är ett socialt resesätt och man får ta del av många intressanta berättelser och människor. Men det finns gränser.

När jag på tillbakaresan mot norr satt på ett tåg mellan Linköping och Västerås och var som mest less på allt (musik, obeväma sittställningar, den kurrande magen, huvudvärken etc.) hamnade jag i samma vagn som en högröstad och pratsam dam med mycket grötig skånska och dansk accent. Dock var det inte direkt till mig hon talade eftersom jag satt platsen bakom henne. Eller egentligen talade hon till alla i vagnen men det var främst två killar i 35-års åldern som blev drabbade eftersom de satt mittemot henne. Och hon pratade KONSTANT mellan Linköping och Eskiltuna där hon hoppade av för att möta upp sin syster. Hennes syster hade för övrigt råkat ut för ett bilinbrott rätt nyligen. Hon var ett par år yngre och hade två barn. Systrarna var varandras raka motsatser. Damen på tåget var minsann alltid ute i sista minuten medan systern alltid var i tid. De brukade ringa varandra varje söndag, varannan gång ringde den ena och varannan gång den andra (ja detta är bara ett axpock av vad vi alla fick veta). Killarna mitt emot henne såg i början av resan vänligt intresserade ut av vad damen hade att berätta. De nickade och hummade och log på de rätta ställena. De gjorde också några försök att bryta in med frågor men det var såklart inte möjligt. Så småningom tog den ena killen fram en bok medan den andra började titta sig omkring på alla möjliga ställen för att visa att han ville avsluta envägskommunikationen. Men det ville inte den gamla damen, så hon fortsatte att mala på. Jag hörde suckar från olika håll och jag såg hur människor stoppade in hörlurar i öronen.

MEN så saktade tåget in och damen började göra sig redo för avstigning. "Nu närmar vi oss Eskilstuna pojkar och här ska jag gå av. Det blir kanske skönt för er, så får ni vila öronen" (måste läsas på skånska och med dansk accent) Killen utan boken verkade mycket vänlig och sa då i all vänlighet på klar stockholmska "Det var bara trevligt att lyssna på dig" samtidigt som han ljudslöst andades ut av lättnad. Så hördes konduktörens röst i högtalarna "Nästa stopp Flen" "Alltså nästa stopp Flen" Jag såg desperationen i killarnas ögon, jag såg svetten i pannan bryta ut när kvinnan snabbt satte sig till rätta igen och fortsatte där hon slutade. Just då handlade hennes monolog om vad sporten bandy gick ut på och att det inte skulle förväxlas med innebandy. Då kunde inte killen med boken var tyst utan sa med hög röst "Jag vet vad bandy är. En släkting spelar och har gjort i många år. I just den här stunden blev faktiskt kvinnan tyst i åtminstone två-tre sekunder för att sedan raskt byta samtalsämne. Nu handlade det om en konferens hon hade varit till i jag vet inte vilken svensk stad.

Och så här fortsatte det alltså tills tåget slutligen saktade in i Eskilstuna och mannen utan boken som enligt den gamla damen var en "stilig ung man" hjälpte henne att plocka ner bagaget och bära det ut på perrongen. En tystnad, så fantastiskt underbar, lägrade sig i tåget. Jag öppnade första sidan i en ny bok och kunde läsa dessa rader av en mästerlig skräckförfattare:

Mellan rummen finns rum som är större än rummen.
De ingår inte i värderingen, ty vi kan inte vistas där.
På gångstråken mellan parkeringsplatserna möter vi vår tillkommande.
Älskar, grälar, faller i glömska och dör.
Utan att märka när det händer.
Hinnorna som skiljet oss från vansinnet, fallet, monstren är så tunna.
Pappersväggar, bara.

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist