Arbete eller fritid? Arbete och fritid? Arbete på fritiden? Fritid på arbetet?

Svenskarna är verkligen det arbetande folket. Mellan 06.00 och 08.00 sätter vi oss snällt på cykeln, i bussen , i bilen eller varför inte en promenad, för att komma till jobbet. Helst väljer vi såklart de miljömedvetna och hälsosamma alternativen eftersom vi är en sund och medveten befolkning.

Jobbet är vårt liv. Vi jobbar för att leva och vi lever för att jobba. Det är på jobbet vi visar vad vi kan, vet och vill. Utveckling och avancemnag är något vi strävar efter. Därför räds vi inte heller för fortbildning, inte ens när vi närmar oss pensionssträcket. Alla är vi bror duktiga.

Om vi inte jobbar övertid (vilket vi gärna gör) lämnar vi arbetet någon gång mellan 16.00 och 18.00. Vi är fullkomligt utpumpade men det hindrar oss ändå inte ifrån att gå på den där kvällkursen i keramik eller att köra det där spinningpasset som vi har bokat in. Och innan vi går och lägger oss på kvällen har vi både en och två gånger hunnit fundera på vilka storartade verk vi ska uträtta under morgondagen. Har det uppstått problem jobbet, som på ett eller annat sätt kan härledas till oss själva, analyserar vi och grubblar över detta in i minsta detalj. Även de mest bagatellartade sakerna ska stötas och blötas.

Plötsligt tjuter det i öronen och sömndruckna inser vi att det är väckarklockan som ringer och att det vi trodde att vi tänkte om jobbet i själva verket var vad vi drömde om jobbet.

"Ny dag, nya möjligheter" tänker vi glatt när vi låser dörren till bostaden och beger oss till vårt andra hem.

Hur sjuder du din brunsås?

Hur gör man egentligen när man sjuder en pulversås?

Jo, först tillsätts vätska tillsammans med pulver i en kastrull. Sedan står man och vispar och vispar medan plattan blir varmare och varmare och detta för att inga klumpar ska bildas. Så småningom syns små bubblor i vattnet vilket är tecken på att nu ska det börja koka. Och innan man hunnit blinka har bubblorna blivit radikalt mycket större. Såsen kokar.

Än så länge har man dock följt receptet till punkt och prickar eftersom det faktiskt står att man ska vispa såsen jämn och låta den koka upp. Men sedan kommer det omöjliga momentet då det i receptet står. Låt såsen sjuda i fem minuter. För den som inte vet betyder sjuda "koka på svag värme" (läs wikipedia) men hur i hela friden lyckas folk med det? Ska man dra av kastrullen och vänta tills plattan har blivit ljummen innan man kan sjuda eller ska man förbereda genom att ha en ljummen platta bredvid dit man kan flytta såskastrullen när den har kokat upp på den första plattan? Om man låter den var kvar, vilket jag som regel gör, slutar det alltid med en bränd botten liksom en sås som smakar dito.

Detta är och förblir ett mysterium.

Men de hemmagjorda köttbullarna som jag stekte idag blev i alla fall och för en gångs skull riktigt lyckade. De såg ut som riktiga köttbullar och inte som en grynig massa. Gör om det, om du kan!

Iakttagelser under en utekväll

Igår firades två vänners födelsedagar genom att först titta på melodifestivalen som kvällen till ära sändes från allas vårt Skellefteå eller som vi skelleftebor säger "Skllefte". Melodifestivalen gav oss sedan modet och inspirationen att själva agera stjärnor och detta i form av tv-spelet "Lips".

Väl ute på krogen fortsatte schlagertemat och det dansades och sjöngs för fulla halsar till den ena schlagerlåten efter andra. Klackarna var högt upp i taket. Stämningen var m-a-k-a-l-ö-s.

Under ett krogbesök finns det många intressanta saker att studera, bland vilket rörelsemönster människor har när de befinner sig på dansgolvet. Och lika intressant är det att studera hur människor intar ett dansgolv. Det finns en mängd variationer men två stycken har, efter en mängd krogbesök, utkristalliserat sig på ett väldigt tydligt sätt. Buffeln och Fågeln. Buffeln kommer i nedanstående att benämnas med han men det kan lika gärna vara en hon. Fågeln kommer att benämnas med hon men det kan (i sällsynta fall) också vara en han.

Den klassiska buffeln tar sig likt en mangel fram till mitten av dansgolvet eller så långt in att han hinner stöta in i så många männsikor som möjligt på vägen. Väl där rör han sig taklöst och det är fulltsändigt omöjligt att undvika både armbågar och stämplingar på fötterna om man man står i hans närhet. Han sjunger högt till musiken men har inte en susning om musiktexten utan chansar hej vilt. Buffeln är alltid lätt överförfriskad.

Buffelns motsats är den graciösa fågeln som intar dansgolvet med en enorm självsäkerthet. Hon märks aldrig när hon smidigt glider förbi för att inta sin självklara plats som "the center of attention". Hon har en god taktkänsla och sjunger givetvis till alla låtar eftersom hon kan dem utan och innan. Hon anpassar också sitt rörelsemönster efter vilken sorts musik som spelas. Buffeln har å andra sidan alltid samma rörelsemönster. Fågeln dricker alltid med måtta.

Sen har vi också alla människor som aldrig ens besöker dansgolvet. Vi har Black Jack killarna som står som fastlimmade vid spelborden hela kvällen. Vi har barhängarna som på sin höjd sätter sig på en stol i närheten av baren för kunna prata om den senaste fotbolls eller hockeymatchen i fred. Vi har också de sittande besökarna som umgås med sitt sällskap för kvällen i den lite mysigare delen av baren. Till sist har vi också vandrarna. De rastlösa själarna som rör sig över hela stället och helst vill vara överallt för att inte kunna gå miste om någon de känner. När de väl stöter in i någon bekant utbrister de glatt "Hej!!! Men guud va kul att träffa dig!!! Det var inte igår Hur är det?" Och innan man har hunnit svara har vandraren redan vandrat vidare för att denne har stött på ytterligare en "bekant" som den måste krama och pussa på.

Metallica! Och biljettbokningstrubbel

Så var det bestämt. Jag och en kompis besöker Globen den 7 mars för att titta på Metallica (Wohaa! You heard me.) Det kommer minst sagt att bli en upplevelse att titta på medelålders män som fortfarande är rätt coola och som dessutom gör sjuhelvetes bra musik.

När denna trevliga aktivitet hade spikats gick jag glad i hågen in på sas hemsida för att boka flygbiljett och hittade dessutom en till ett relativt bra pris. Klart och betalt!

I min iver råkade jag dock boka, förvisso på rätt veckodagar, men vid fel datum. Jag hade bokat en vecka efter den planerde konsereten. I sådana situationer är det skönt att avbokning gäller i 24 timmar, så jag avbokade givetvis. Samtidigt passade jag på att boka på rätt datum, men av någon anledning visade ändå den sista sidan att jag hade bokat det senare datumet och ingen bokningsbekräftelse kom det heller. Så jag avbokade för säkerhets skull ytterligare en gång och gjorde om det hela på nytt, men samma visa denna gång. Istället väntade jag till dagen efter och då gick det som smort.

Idag på morgonen skulle jag ta ut pengar men uttagsautomaten ville inte ge mig några. "Märkligt" tänkte jag. "Mycket märkligt". När jag kollade mitt saldo visade det sig ligga på -823 kr (!) och av kontutdraget kunde utläsas att sas hade dragit pengar för de två biljetterna som jag inte hade fått någon bokningsbekräftelse på.

Väl på jobbet försökte jag hitta ett nummer att ringa till och efter många om och men hittade jag ett, väl dolt bland alla länkar. Jag ringde dit och fick en massa val (ja, ni vet) och sedan placerades jag i en låååång telefonkö (ja, ni vet). När jag efter en halv evighet fick prata med en livs levande människa förklarade jag situationen med trippla bokningar men att jag inte hade fått bokningsbekräftelse på de två första. "Jaha, men du fick väl en bokningsbekrätelse. Du måste ju kolla din mail" var svaret jag fick. "Jo, jag sa precis att jag inte fick fick bokningsbekräftelse på det två första bokningarna. Inte, inte inte! "Ja, ja men jag får väl lite på det då. Men egentligen är ju regeln att man måste avboka inom 24 timmar" fortsatte hon att messa. "Nähä, är det sant!"

Är du hund eller katt?

I fredags på vår fortbildningsdag lyssnade jag till en mycket intressant föreläsning av John Steinberg med titeln "Återta lederskapet i klassrummet" Det var en sådan där föreläsning som jag, och många med mig, trånade efter under hela lärarutbildningen men som vi aldrig fick. Det var tydligen inte centralt. Varför då? Jo, det var mer centralt att läsa om olika lärandeteorier (och framför allt såga alla lärandeterorier utom det sociokulturella vid fotknölerna. Behavoirism - nä dra mig baklänges - vi lever inte på 1800-talet utan faktiskt år 2009) och att visa på hur viktigt det var med elevaktiva arbeten. "Det är i samspel med andra som lärande sker" ekar fortfarande i mitt huvud. Läraren skulle helst inte finnas (gör dig osynlig, gör dig onödig) utan fungera som en handledare/vägledare (vilket i praktiken betyder att läraren sätter igång ett diffust grupparbete och sedan går och gömmer sig i personalrummet med en kopp kaffe)

Steinberg gav ett oerhört träffande exemepel på detta. Vid ett tillfälle var han ute och askulterade på en skola och upptäckte då ett gäng killar som satt och spelade kort. Han gick fram till dem och frågade vad de gjorde var på eleverna svarade att de hade historia. "Jaha, men det ser inte så ut. Ni spelar ju kort" sa Steinberg. "Jo, men vi har grupparbete" svarade en av pojkarna. "Men då så, sätt igång och arbeta" replikerade Steinberg. "Äh det är lugnt" tyckte pojkarna. "Arbetet ska vara klart först om fyra veckor".

Exemplet är inte alls ovanligt, det förekommer dagligen i den svenska skolan. Och problemet är definitivt inte elevernas. Det är inte eleverna som är dåliga. Det är lärarna som inte vet hur de ska undervisa i grupparbetande. Det är alltså vi lärare som måste lära oss hur man lär elever att grupparbeta. Och för att klara detta krävs ett tydligt ledarskap! "Den moderna pedagogiken kräver ett tydligare ledarskap än den gamla" var Steinbergs slutsats.

En annan intressant aspekt som Steinberg var inne på under föreläsningen var hur den svenska skolan har flyttat sitt fokus från inlärning till att skolan ska vara så färbannat rolig och mysig. Men inläring är inte och ska inte vara rolig och mysig. Inlärning handlar om repetition, repetition och åter repetition. "Repetition är kunskapens moder" sa en klok en gång. I dagens skola handlar "undervisning" lika mycket om kanelbullens dag, tipspromenader, demonstrationer, skolbio, luciatåg, skogsutflykter, brandövningar, innebandycuper, drogkampanjer, insamlingar av pengar till klassresan, studiebesök etc. etc. "Men det är ju också viktigt!" kanske någon tänker. Självklart är det viktigt men inte alltid. Om man slår ut alla dessa happenings för eleverna under ett år är det en stor mängd "vanlig" undervisningstid som faktiskt försvinner.

Och nu kommer vi till det mest intressanta med hela föreläsningen. Steinberg visar en powerpoint med en hund där underrubriken var tillgänglig och en katt med underrubriken förtroende. Han menar att det finns två sorters människor och därmed två sorters lärare; hundmänniskan och kattmänniskan. Hundläraren är den lärare som vid introducerandet av exempelvis ett grupparbete frågar eleverna "Vad vill ni göra för grupparbete? Hur lång tid behöver ni på er? Hur vill ni redovisa arbetet? När vill ni har rast?" Hur väl fungerer det med en grupp 16-åriga elever??? Detta kan liknas vid en hundpilot. Han/hon skulle låta ungefär så här " Nu är det förhoppningsvis snart dags att lyfta. Jag tror att vi kommer att landa om 60 minuter, förutsatt att allt går som det ska. Vi får hålla tummarna" Gaaa, vem vill flyga med den piloten?

En kattlärare introducerar sitt grupparbete med att säga ungefär " Vi ska nu göra ett grupparbete om Shakespeare. De olika grupperna kommer att fördjupa sig i olika aspeketer av hans liv och författarskap. Följande punkter skall finnas med...på detta sätt skall grupparbetet redovisas...ni har så här lång tid på er...följande material finna att tillgå...det här ska ni tänka på när ni arbetar tillsammans... En kattpilot skulle på samma självsäkra sätt säga "Om fem minuter förbereder vi oss för start. Klar sikt. Landning är beräknad om ca 60 minuter. Ha en trevlig resa"

Nu återstår bara frågan; Är du hund eller katt?

Dessa gnagare

Känner mig aningen skräckslagen när jag ser detta monster till kanin. En belgium blue kanin? Eller har folhälsosjukdomen fetma slagit till även bland kaniner? Kaniner är definitivt inte mitt favoritdjur, liksom gnagardjur i största allmänhet. De är så obehagligt nevrotiska och spattiga. Men värst bland alla gnagardjur är dock det som du ser nedan.

"Huvvaligen". Blotta tanken på att se ett sånt där nevrotiskt djur tassa runt i närheten av mig får det att krypa i kroppen. En sådan där hemsk tanke jag har är att vakna av att just ett sådant nevrotiskt djur nosar mig i ansiktet för att sedan slinka in under täcket och spatta runt. Gaaaaa!!!

"Men råttor som är så söta" kanske någon tänker. Vad tycks i så fall om denna? Perfekt för den pälsallergiske råttvännen.

Nä, hellre har jag fem ormar slingrande längs kroppen (ja, förutom giftormar då), än en råtta inlåst i en bur i lägenheten.

You rock girls!

När det gäller humorserier är jag rätt kräsen, men Mia och Klara träffar helt rätt. Det är humor på högsta nivå och ibland är scenerna så bisarra att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Kvällens avsnitt med Klara som psykopatisk hunddressör i baksätet på en polisbil, liksom Mias version av en ytterst klämkäck frisör på hotellrummet med ett krogragg fick mig att skratta riktigt gott.