Insåg efter en nylig genomlyssning att Depeche Modes "Enjoy the Silince" är en ruggigt bra låt! Liksom The Rollings Stones "Paint it Black", liksom "Go with the flow" med Oueens Of The Stone Age. Sedan har vi ju även "Bohemian Rhapsody"med Queen "Sweet child of mine" med Guns´n Roses, "In bloom" men Nirvana, "Hey boy, hey girl" med Chemical Brothers och icke att förglömma "Hotel california" med Eagles. Och när jag ändå är på g kan jag passa på att nämna "California dreamin" med The mamas and the papas, "Whiter shade of pale" med Procol Harum och "Stairway to heaven" med Led Zeppelin. Och tänk alla låtar med The Beatles, Abba, The Supremes, Beach Boys, Dolly Parton, och Madonna? Och all bra musik som spelas just nu? The Killers "Sombody told me" liksom "Human" hur bra är inte de? Och Glasvegas! Och Coldplay! Och mina svenska favvisar Kent!

Ja, listan över bra musik kan göras milslång.

De ofrivilliga

Efter otaliga biobesök i mitt snart 27-åriga liv var jag i lördags, när jag och en kompis tittade på den svenska filmen De ofrivilliga, för första gången med om att biobesökare bokstavligen reste sig upp och lämnade salongen. Detta efter blott tio minuter. De tyckte givetvis att filmen var usel. Och fler i salongen höll med dem. En man som satt alldeles intill oss grymtade ljudligt att "jag är inne på er linje" när damerna gick sin väg. Men att denna film skulle vara usel håller jag inte alls med om. Det var snarare en riktigt bra film, i all sin smalhet och orginalitet.

För det första var det alldeles lysande skådespelarinsatser, just för att skådespelarna kändes helt autentiska. Det fanns inte ett spår av överdriven artikulation eller malplacerade repliker. För det andra var den briljant filmad i all sin enkelhet. För det tredje var alla scener hämtade direkt från verkligheten. Vi har alla upplevt något som sker i filmen på ett mer eller mindre liknande sätt. För det fjärde är den så där härligt tragikomisk som bara svensk film kan vara när den är som bäst. Och för det femte så tar den upp ett tema som mänskligheten i egenskap av ett tänkande och handlande flockdjur ofrånkomligen drabbas av; nämligen gruppens påverkan på individen.

Så jag hoppas att du sitter kvar lite längre när du ser den här filmen. För det är den värd!

Metallica 090307

Jag och en barndomskompis hade i högstadiet en dröm. Drömmen var att någon gång i livet se Metallica live. Det tog drygt tio år innan vår dröm igår besannades i ett slutsålt Globen. Det blev en oförglömlig kväll.

Kl 21.02 entrade medlemmerna i det genom tiderna största thrash metal bandet scenen. En scen som på ett genialiskt sätt var placerad i mitten av de drygt 16000 förväntansfulla fansen. Det skapade en skön intimitet mellan bandet och fansen. Samtidigt var känslan av att för första gången se ett band som man har lyssnat på i många år livs levande magisk. Lika magisk som James Hetfields raspiga stämma var under gårdagskvällen.

Under konserten blandades det nya materialet med det gamla och även om de fyra första låtarna inte var de Metallicalåtar som placerats närmast hjärtat så skapade publikens glädje liksom det taggade bandet en euforisk känsla i kroppen. Metallica har en enorm repertoar att välja på så självklart förväntade jag mig inte att alla favoriter skulle spelas. Jag hade tex gärna sett en kavalkad av "Unforgiven" som extranummer men så blev det inte denna gång. Dock fick publiken så mycket annat istället och av de 18 låtarna som spelades kommer här min fem i topp lista.

plats nr 5: "The day that never comes" från Metallicas senaste platta Death Magnetic. Låten introduceras genom att Hetfield sitter ner, bekvämt (och sexigt) tillbakalutad på en förstärkare, med elgitarren i famnen. Och säga vad man vill om Metallicas senare plattor men det här är en riktigt bra låt som de i går framförde på ett lysande sätt.

plats nr 4: "Seek and destroy" En gammal klassiker från albumet Kill 'em All som också fick avsluta kvällen. Hetfields röst är raspigare än raspigast och Lars Ulrich kan inte sitta stilla vid trumsetet. Publiken är lyrisk och sjunger mer än gärna de tre orden "Seek and destroy" på Hetfields kommando.

plats nr 3: "Nothing else matters" från albumet Black Album. En vacker rockballad som alltid kommer att ge mig gåshud och som under gårdagskvällen var ännu vackrare och gav mig ännu mer gåshud än vanligt. Synd bara att Hetfield vid just den låten stod framför en mikrofon riktad mot andra sidan av publiken. Han skulle ju sjunga denna för mig och min kompis.

plats nr 2: "Master of puppets" från plattan med samma namn. Oj, oj säger jag bara. När Hetfield skriker "Okey, It´s your decision" varpå han sjunger "Obey you master" och publiken som i trans svarar "Master!" eftersom han där och då var just the Master och för att alla i publiken tänkte samma sak; "Låt denna konsert vara för evigt"

plats nr 1 och kvällens bästa: "Enter sandman" från Black album. Denna låt ger mig konsertens största rysning då publiken och Hetfield är en röst tillsammans och då alla armar är uppsträckta i luften. Det var bara så vackert att mina ögon faktiskt tårades.

På väg till bussen efter konserten säger min barndomskompis eftertänksamt att "Nu kan själen finna frid" "Ja, nu kan själen finna frid" upprepar jag. Nu har vår barndomsdröm besannats.

Boktips

Bryta om; en bok av Åsa Anderberg Strollo. Hennes debut faktiskt. Läs den! Läs, läs, läs, läs, läs! En smutsig samhällskildring av dagens "klassamhälle". Eller finns det inga samhällsklasser idag?