Efter otaliga biobesök i mitt snart 27-åriga liv var jag i lördags, när jag och en kompis tittade på den svenska filmen De ofrivilliga, för första gången med om att biobesökare bokstavligen reste sig upp och lämnade salongen. Detta efter blott tio minuter. De tyckte givetvis att filmen var usel. Och fler i salongen höll med dem. En man som satt alldeles intill oss grymtade ljudligt att "jag är inne på er linje" när damerna gick sin väg. Men att denna film skulle vara usel håller jag inte alls med om. Det var snarare en riktigt bra film, i all sin smalhet och orginalitet.
För det första var det alldeles lysande skådespelarinsatser, just för att skådespelarna kändes helt autentiska. Det fanns inte ett spår av överdriven artikulation eller malplacerade repliker. För det andra var den briljant filmad i all sin enkelhet. För det tredje var alla scener hämtade direkt från verkligheten. Vi har alla upplevt något som sker i filmen på ett mer eller mindre liknande sätt. För det fjärde är den så där härligt tragikomisk som bara svensk film kan vara när den är som bäst. Och för det femte så tar den upp ett tema som mänskligheten i egenskap av ett tänkande och handlande flockdjur ofrånkomligen drabbas av; nämligen gruppens påverkan på individen.
Så jag hoppas att du sitter kvar lite längre när du ser den här filmen. För det är den värd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar