Många försök ger slutligen resultat

"Borde skriva lite i bloggen" tänker jag emellanåt. Det slutar ofta med att jag stirrar på en tom inläggssida, men skriver efter en stund krampaktigt ner en rad om ingenting (ungefär som nu) och sedan sparar jag och loggar ut. På så sätt har jag skaffat mig riktigt många utkast och kan på sätt vis säga att jag har en levande blogg.

Håller som bäst på att utforska min nya hemstad Västervik. Återkommer med en lägesrapport senare (om det inte bara blir ett utkast förstås).

Damen på tåget

29 timmar och 43 minuter. Så länge har jag befunnit mig på olika tåg från onsdag kväll till fredag morgon. Nyss hemkommen, rätt sliten.

Det sker många möten med männsikor på tåg. Det är ett socialt resesätt och man får ta del av många intressanta berättelser och människor. Men det finns gränser.

När jag på tillbakaresan mot norr satt på ett tåg mellan Linköping och Västerås och var som mest less på allt (musik, obeväma sittställningar, den kurrande magen, huvudvärken etc.) hamnade jag i samma vagn som en högröstad och pratsam dam med mycket grötig skånska och dansk accent. Dock var det inte direkt till mig hon talade eftersom jag satt platsen bakom henne. Eller egentligen talade hon till alla i vagnen men det var främst två killar i 35-års åldern som blev drabbade eftersom de satt mittemot henne. Och hon pratade KONSTANT mellan Linköping och Eskiltuna där hon hoppade av för att möta upp sin syster. Hennes syster hade för övrigt råkat ut för ett bilinbrott rätt nyligen. Hon var ett par år yngre och hade två barn. Systrarna var varandras raka motsatser. Damen på tåget var minsann alltid ute i sista minuten medan systern alltid var i tid. De brukade ringa varandra varje söndag, varannan gång ringde den ena och varannan gång den andra (ja detta är bara ett axpock av vad vi alla fick veta). Killarna mitt emot henne såg i början av resan vänligt intresserade ut av vad damen hade att berätta. De nickade och hummade och log på de rätta ställena. De gjorde också några försök att bryta in med frågor men det var såklart inte möjligt. Så småningom tog den ena killen fram en bok medan den andra började titta sig omkring på alla möjliga ställen för att visa att han ville avsluta envägskommunikationen. Men det ville inte den gamla damen, så hon fortsatte att mala på. Jag hörde suckar från olika håll och jag såg hur människor stoppade in hörlurar i öronen.

MEN så saktade tåget in och damen började göra sig redo för avstigning. "Nu närmar vi oss Eskilstuna pojkar och här ska jag gå av. Det blir kanske skönt för er, så får ni vila öronen" (måste läsas på skånska och med dansk accent) Killen utan boken verkade mycket vänlig och sa då i all vänlighet på klar stockholmska "Det var bara trevligt att lyssna på dig" samtidigt som han ljudslöst andades ut av lättnad. Så hördes konduktörens röst i högtalarna "Nästa stopp Flen" "Alltså nästa stopp Flen" Jag såg desperationen i killarnas ögon, jag såg svetten i pannan bryta ut när kvinnan snabbt satte sig till rätta igen och fortsatte där hon slutade. Just då handlade hennes monolog om vad sporten bandy gick ut på och att det inte skulle förväxlas med innebandy. Då kunde inte killen med boken var tyst utan sa med hög röst "Jag vet vad bandy är. En släkting spelar och har gjort i många år. I just den här stunden blev faktiskt kvinnan tyst i åtminstone två-tre sekunder för att sedan raskt byta samtalsämne. Nu handlade det om en konferens hon hade varit till i jag vet inte vilken svensk stad.

Och så här fortsatte det alltså tills tåget slutligen saktade in i Eskilstuna och mannen utan boken som enligt den gamla damen var en "stilig ung man" hjälpte henne att plocka ner bagaget och bära det ut på perrongen. En tystnad, så fantastiskt underbar, lägrade sig i tåget. Jag öppnade första sidan i en ny bok och kunde läsa dessa rader av en mästerlig skräckförfattare:

Mellan rummen finns rum som är större än rummen.
De ingår inte i värderingen, ty vi kan inte vistas där.
På gångstråken mellan parkeringsplatserna möter vi vår tillkommande.
Älskar, grälar, faller i glömska och dör.
Utan att märka när det händer.
Hinnorna som skiljet oss från vansinnet, fallet, monstren är så tunna.
Pappersväggar, bara.

Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

I löpspåret

Det finns många olika löpstilar, väldigt många. En av de mest intressanta stilarna tycker jag är de personer som springer med armarana rakt ner. Själv har jag ett löpsteg i klass med Usain Bolt (när han springer på sina knän alltså).

Bemötandet när man är ute och springer varierar också en hel del. Idag när jag var ute i ett skogsspår och sprang mötte jag samma kvinna tre gånger. Första gången tittade vi på varandra, log och sa hej. Det är mycket trevligt och dessutom artigt när man hälsar på varandra ute i löpspåret tycker jag. Samtidigt kan man fråga sig varför man inte hälsar på varandra i exempelvis bussen? Det är ju betydligt mer intimt att sätta sig bredvid en okänd person i en buss än att hastigt mötas i ett skogspår. Men kanske är det just därför man undviker att hälsa. När man säger hej till någon i en buss finns en förväntning att man ska inleda ett samtal och det brukar vi inte vara så pigga på här i Sverige. Undantaget är dock pensionärer som gärna vill småprata, men ofta uppfattar jag deras småpratande som något av en envägskonversation där mina inflikningar inte riktigt når fram.

Åter till skogsspåret. Vi möttes en andra gång och då hann jag tänka "Undrar om jag ska säga hej igen nu?" Vet inte vad hon tänkte men hej sa hon igen och lika glad såg hon ut. Den tredje gången vi möttes kändes det lite småjobbigt och för en stund tänkte jag att jag skulle göra en tvärvändning och springa tillbaka bara för att, ja jag vet egentligen inte varför men det blir liksom lite märkligt när man ska hälsa på en vilt främmande människa flera gånger. Dock verkade den hurtiga kvinnan med stavarna mindre bekymrad då hon ropade "hej, hej" en tredje gång innan jag hann göra min fåniga tvärvändning.

Tänk att...

Tänk att det kan kännas så jobbigt att tvätta kläder i ett par timmar när man förr i tiden (och i många länder ännu idag) behövde en hel dag eller mer nere vid vattnet för att få någonting som med dåtidens mått kunde liknas vid rena och väldoftande kläder. På köpet fick man dessutom alldeles nariga händer och naglar som knappt var befintliga.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att fylla och plocka ur en diskmaskin alternativt diska några glas, tallrikar och bestick i ett alldeles rent och friskt vatten när man förr i tiden (och i många länder ännu idag) inte hade tillgång till diskmaskin eller ens rent och friskt vatten.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att studera och gå i skolan när läs- och skrivkunnighet inte alls var en självklarhet bland den breda massan förr i tiden och fortfarande inte är det i många länder.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att lägga ut pengar på en bil som har gått sönder när man själv har gjort ett aktivt val att köpa denna bil som inte bara kostar mer än den smakar men som dessutom spyr ut avgaser som påverkar vårt klimat å det grövsta och dessutom kommer att påverka kommande generationer på ett kanske ännu mer påtagligt sätt.

Tänk att det kan känns så jobbigt att efter ett besök i mataffären komma hem och upptäcka att man har glömt köpa några ingredienser till middagen så att man (suck, pust, stön!) måste gå tillbaka till affären fast man är vrålhungrig för att köpa de där ingredienserna. Dock ägnar man i sin irritation inte den minsta tanke vid att det kunde ha varit i ett land där risken för att bli dödad p g a krig var överhängande eller att det kunde vara så att man inte överhuvudtaget hade några pengar att köpa mat för.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att sätta sig i en bil utrustad med ac en varm sommardag och tycka att det känns alldeles för kallt i bilen med den där ac:n. Samtidigt finns det en hel hop människor i världen som aldrig har suttit i en bil och som skulle skratta sig harmynt om de fick höra att jag ibland (eller ganska ofta) tar bilen för att åka ca 6 km till jobbet.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att jag nu måste resa mig ur den bekväma soffan, gå till tvättstugan, plocka ur den sista tvätten ur maskinen för att sedan tömma torkskåpet och fylla på med nytt.

Sensommaren

Känner en påtaglig ambivalens den här tiden på året eftersom jag inte kan bestämma mig för om det är mysigt att kvällarna börjar bli mörka eller om det enbart känns tungt med insikten om att det nu är många, långa dagar kvar innan de ljusa nätterna återkommer. Känslan av att vi närmar oss ett definitivt slut infinner sig alltid, samtidigt som jag fylls av pirrande förväntningar inför vad som komma skall.

Denna smått obehagliga men på samma gång förtjusande känsla hänger antagligen kvar sedan den tidiga barndomen då de ljusa somarkvällarna, fyllda med lek och bus, sakta övergick i allt mörkare och stillsammare sommarkvällar för att till sist utmynna i skolan och allvaret igen.

I filmens värld

Mot bakgrund av det tidigare inlägget måste jag även skriva några rader om min filmsommar. Senast igår såg jag en suverän film som jag tror att de allra flesta filmintresserade redan har sett. Den har hyllats av många och dessutom fått ett par Oscar. Den heter "No country for old men" och har producerats av bröderna Coen. Det är svårt att inte häpnas över hur dessa bröder lyckas gör en så brutal film som ger en så många rysningar samtidigt som man vid flera tillfällen sitter med ett leende på läpparna. Javier Bardem; du fullkomligt äger i denna film. Så jag säger bara: En makalöst bra film!

En annan intressant film i brittisk regi kikade jag och två kompisar på i lördags efter att vi hade avnjutit en trivsam konsert med Veronica Maggio. "Boy A" var filmens namn och vad jag främst fastnade för var huvudkaraktären, som spelas av Andrew Garfield. Den oerhört innerliga och blygsamma framtoning som Garfield bjuder oss på går rakt in i hjärtat. Jag kan inte minnas när jag senast blev så tagen av en karaktär i en film. Han gör helt enkelt en fantastisk skådspelarinsats! I övrigt bidrar också musiken, fotot och ljussättningen till att skapa en riktigt stämningsfull film med stort djup.

På bio har jag som nämndes i tidigare inlägg sett "Harry Potter och halvblodsprinsen" under sommaren men även "The reader". Den senare var helt klart välspelad av i synnerhet Kate Winslet som också är en av mina favoritskådespelerskor. Och imorgon väntar också en biokväll då jag och en kompis ska kika på en något mer lättsmält film än ovan nämnda, nämligen "Hang over". Jag hoppas på många goda skratt.

I böckernas värld

En sommar utan en massa läsning är ingen riktig sommar och därför har jag också avverkat ett par stycken som jag egentligen borde ha läst tidigare men inte har haft tid till eller tagit mig tid till.

Sommarläsningen inleddes med Tusen strålande solar av Khaled Hosseini och ja, den var så gripande och vacker som jag hade hört att den skulle vara.

Därefter gick jag raskt över till Harry Potter och dödsrelikerna som jag i alla fall enligt alla Potter-anhägare verkligen redan borde ha läst. Ärligt talat, har jag faktiskt frågat mig själv varför det dröjt så länge innan jag givit mig i kast men denna sista i raden av alla fantastiska Potter-böcker. Och svaret på frågan är nog egentligen att jag inte riktigt ville att det skulle ta slut. Det kändes också lite vemodigt att läsa den sista sidan i boken och veta att nu är det slut. Ingen mer bok om Harry Potter. Men de sista två filmerna har jag fortfarande framför mig och premiären av "Harry Potter och halvblodsprinsen" var jag givetvis och såg.

När jag hade lämnat denna fantasivärld (som man faktiskt blir helt förtrollad av på ett ganska läskigt sätt ibland) kände jag mig sugen på något mer realistiskt, om än i fiktiv form. Så jag bestämde mig för att kika på pocketböckernas topplista och fann där Jens Lapidus Snabba cash och efterföljaren Aldrig fucka up. Det visade sig också bli två böcker som passar alldeles utomordentligt att läsa under sommaren. Läsaren rycks snabbt in i handlingen, intrigen är spännande och språket är enkelt. Dessutom bygger Lapidus upp båda böckerna med hjälp av tre parallella handlingar som vävs ihop mot slutet.

Nu måste jag bara fundera ut vad jag ska läsa här näst, men det lutar åt John Ajvide Lindqvists Människohamn. En fantastisk svensk författare är han.