Sifo-undersökningar ger inte bara kramp i handen

Idag hade det dumpit (låter helt fel att skriva så men ska vara grammatiskt korrekt) en tjock enkätundersökning från SIFO i brevinkastet. Den handlar om flera aspekter av det dagliga livet; allt från mina attityder till saker och ting, till mina intressen och konsumtion av media.

En del av undersökningen handlar om vilka tidningar jag läser samt hur ofta, och just nu är jag förundrad över hur fruktansvärt mycket tidningar det faktiskt finns och hur ytterst få av dessa jag läser. Om jag bortser från delen som handlar om bilagor till tidningar räknar jag till 264 olika tidningar (dock många med samma tema) och då finns t ex bara serietidningen Kalle Anka uppräknad. Inte heller någon medlemstidning från affärer som Kicks och Åhlens finns med.

Tanken som slår mig är förstås vilket otroligt informationssamhälle vi lever i. Sedan kan man ju givetvis fundera över nödvändigheten i att det finns 20 olika sorters biltidningar. Till viss del har de säkert olika inriktningar, men ändå? Hur mycket kan man skriva om hästkrafter, drivaxlar och cylindrar? Eller bilmärken som BMW, Volvo och Opel? Och för att inte tala om alla skönhets- och relationsmagasin man kan köpa. Seriously speaking; hur många gånger kan man vrida och vända på "Det bästa skönhetstipset för för din hy", "Klä dig rätt på arbetsintervjun" eller "Så raggar du på bästa sätt"?

Oj, visst ja! Nu glömde jag att vi inte bara lever i ett informationssamhälle utan också ett konsumtionssamhälle. Självklart måste man köpa tre skönhetsmagasin när man går och handlar då det ena bjuder på ett i egentligen rätt så risigt halsband i plast, samtidigt som det andra erbjuder ett läppglans i en färg som du aldrig använder men som sägs ge dig extra kyssvänliga läppar, och det tredje har en tygväska som det står Beachbabe 2009 eller något annat klatschigt på. Men när du står där vid hyllan känns allt så rätt! För är det inte fantastiskt att få en massa (skräp) som du sedan kommer att gömma undan i någon vrå och aldrig någonsin använda?

Senap

Senap är en mycket god krydda och den funkar i alla möjliga maträtter. Det har jag rätt nyligen insett. Senap är också något man som regel har i kylskåpet och det räcker länge utan att bli dåligt. Så numera klickar jag alltid ner lite senap i köttfärsen och det blir mumma! Varma mackor med senap smakar också utsökt. Och vad vore ärtsoppa utan senap? Eller korv? Nu har dessutom sibylla, som är den överlägest godaste varmkorven, lanserat en korvburk med ett rimligt antal korvar om sex stycken. Super!

I övrigt känns det förbaskad gött att våren är här. Det betyder att grillsäsongen också är här. Det betyder mycket god grillad mat. Tror bestämt att jag testa en senapsgriljering i sommar.

Jag hissar senap!

Några synpunkter

Förlåt mig för att jag har försummat dig, kära blogg. Men jag är ju inte blondinbella så det är ingen risk att jag förlorar min status som bloggdrottning i Sverige. Imponeras dock av alla som gör ett eller fler inlägg i sin blogg varje dag, eller åtminstone ett flertal per vecka. Det tyder på en enorm kreativitet, eller ett enormt behov av att synas, eller möjligtvis ett extremt händelselöst liv som ger utrymme för bloggande. I och för sig måste det senare i så fall innebära att många av blogginläggen är påhittade?

Och nu något helt annat.

Förra söndagen satte jag mig förväntansfull framför teven och kanal 5 kl 21.00. Det var Filip och Fredriks nya show som lockade. Men jag måste säga att besvikelsen blev rätt stor. Okej, deras signum har på något sätt alltid varit att surra så in i helvetes mycket de bara kan och lyssna med en tredjedel av örat på någon annan. Men jag tyckte inte att detta gjorde sig så bra i deras nya show. Det blev...pinsamt. Jag satt faktiskt och skämdes i min soffa, framför allt när de hade Marlyn Manson och Jonas Gardell (rolig kombination dock, så det ska de ha cred för) i sin soffa. Det blev liksom det halvt sagda intervjun igenom.

Men jag ska ge det en chans till; en premiär är trots allt en premiär.

Historia

Idag fick jag en akut längtan efter historia, alltså att läsa historia. Att läsa mycket historia! Att fullkomligt gräva ner mig i allt som ligger i det förflutna. Land för land, epok för epok, år för år. Jag vill se samband, orsaker och konsekvenser i det historiska förloppet. Jag vill studera hur forskningen vrider och vänder på dessa orsaker och konsekvenser. Jag vill studera historiens alla inriktningar; socialhistoria, militärhistoria, mentalitetshistoria, ekonomisk historia, idéhistoria, litteraturhistoria, språkhistoria etc. etc. Jag vill veta allt!

Under lunchrasten drömde jag mig bort till föreläsningarna i historia på universitet i Umeå. När jag satt där och frenetiskt antecknade alla historiska fakta och forskningsteoretiska förklaringar som de historiskt kunniga föreläsarna sköljde över oss. Och hur jag efter föreläsningen skyndade mig hem och stoppade huvudet i boken för att läsa mer. Jag var hur vetgirig och energisk som helst, när jag tänker efter.

När jag vaknade upp ur mina dagdrömmar insåg jag att det är drygt sju år sedan jag satte min fot på Umeå Universitet för första gången och att det är två år sedan jag flyttade från Umeå och började jobba. Hur är det möjligt att tiden kan gå så snabbt? Och under dessa sju år har det skrivits en enorm mängd historia. Hur ska jag hinna hämta igen allt som jag har missat?

Tack och lov fanns "aha - modern kunskap för alla" om år 2008 att avhämta på ICA idag. Jag får börja med att plöja igenom den för att sedan börja från andra hållet, dvs från "urminnes tider" fram till idag.

Insåg efter en nylig genomlyssning att Depeche Modes "Enjoy the Silince" är en ruggigt bra låt! Liksom The Rollings Stones "Paint it Black", liksom "Go with the flow" med Oueens Of The Stone Age. Sedan har vi ju även "Bohemian Rhapsody"med Queen "Sweet child of mine" med Guns´n Roses, "In bloom" men Nirvana, "Hey boy, hey girl" med Chemical Brothers och icke att förglömma "Hotel california" med Eagles. Och när jag ändå är på g kan jag passa på att nämna "California dreamin" med The mamas and the papas, "Whiter shade of pale" med Procol Harum och "Stairway to heaven" med Led Zeppelin. Och tänk alla låtar med The Beatles, Abba, The Supremes, Beach Boys, Dolly Parton, och Madonna? Och all bra musik som spelas just nu? The Killers "Sombody told me" liksom "Human" hur bra är inte de? Och Glasvegas! Och Coldplay! Och mina svenska favvisar Kent!

Ja, listan över bra musik kan göras milslång.

De ofrivilliga

Efter otaliga biobesök i mitt snart 27-åriga liv var jag i lördags, när jag och en kompis tittade på den svenska filmen De ofrivilliga, för första gången med om att biobesökare bokstavligen reste sig upp och lämnade salongen. Detta efter blott tio minuter. De tyckte givetvis att filmen var usel. Och fler i salongen höll med dem. En man som satt alldeles intill oss grymtade ljudligt att "jag är inne på er linje" när damerna gick sin väg. Men att denna film skulle vara usel håller jag inte alls med om. Det var snarare en riktigt bra film, i all sin smalhet och orginalitet.

För det första var det alldeles lysande skådespelarinsatser, just för att skådespelarna kändes helt autentiska. Det fanns inte ett spår av överdriven artikulation eller malplacerade repliker. För det andra var den briljant filmad i all sin enkelhet. För det tredje var alla scener hämtade direkt från verkligheten. Vi har alla upplevt något som sker i filmen på ett mer eller mindre liknande sätt. För det fjärde är den så där härligt tragikomisk som bara svensk film kan vara när den är som bäst. Och för det femte så tar den upp ett tema som mänskligheten i egenskap av ett tänkande och handlande flockdjur ofrånkomligen drabbas av; nämligen gruppens påverkan på individen.

Så jag hoppas att du sitter kvar lite längre när du ser den här filmen. För det är den värd!

Metallica 090307

Jag och en barndomskompis hade i högstadiet en dröm. Drömmen var att någon gång i livet se Metallica live. Det tog drygt tio år innan vår dröm igår besannades i ett slutsålt Globen. Det blev en oförglömlig kväll.

Kl 21.02 entrade medlemmerna i det genom tiderna största thrash metal bandet scenen. En scen som på ett genialiskt sätt var placerad i mitten av de drygt 16000 förväntansfulla fansen. Det skapade en skön intimitet mellan bandet och fansen. Samtidigt var känslan av att för första gången se ett band som man har lyssnat på i många år livs levande magisk. Lika magisk som James Hetfields raspiga stämma var under gårdagskvällen.

Under konserten blandades det nya materialet med det gamla och även om de fyra första låtarna inte var de Metallicalåtar som placerats närmast hjärtat så skapade publikens glädje liksom det taggade bandet en euforisk känsla i kroppen. Metallica har en enorm repertoar att välja på så självklart förväntade jag mig inte att alla favoriter skulle spelas. Jag hade tex gärna sett en kavalkad av "Unforgiven" som extranummer men så blev det inte denna gång. Dock fick publiken så mycket annat istället och av de 18 låtarna som spelades kommer här min fem i topp lista.

plats nr 5: "The day that never comes" från Metallicas senaste platta Death Magnetic. Låten introduceras genom att Hetfield sitter ner, bekvämt (och sexigt) tillbakalutad på en förstärkare, med elgitarren i famnen. Och säga vad man vill om Metallicas senare plattor men det här är en riktigt bra låt som de i går framförde på ett lysande sätt.

plats nr 4: "Seek and destroy" En gammal klassiker från albumet Kill 'em All som också fick avsluta kvällen. Hetfields röst är raspigare än raspigast och Lars Ulrich kan inte sitta stilla vid trumsetet. Publiken är lyrisk och sjunger mer än gärna de tre orden "Seek and destroy" på Hetfields kommando.

plats nr 3: "Nothing else matters" från albumet Black Album. En vacker rockballad som alltid kommer att ge mig gåshud och som under gårdagskvällen var ännu vackrare och gav mig ännu mer gåshud än vanligt. Synd bara att Hetfield vid just den låten stod framför en mikrofon riktad mot andra sidan av publiken. Han skulle ju sjunga denna för mig och min kompis.

plats nr 2: "Master of puppets" från plattan med samma namn. Oj, oj säger jag bara. När Hetfield skriker "Okey, It´s your decision" varpå han sjunger "Obey you master" och publiken som i trans svarar "Master!" eftersom han där och då var just the Master och för att alla i publiken tänkte samma sak; "Låt denna konsert vara för evigt"

plats nr 1 och kvällens bästa: "Enter sandman" från Black album. Denna låt ger mig konsertens största rysning då publiken och Hetfield är en röst tillsammans och då alla armar är uppsträckta i luften. Det var bara så vackert att mina ögon faktiskt tårades.

På väg till bussen efter konserten säger min barndomskompis eftertänksamt att "Nu kan själen finna frid" "Ja, nu kan själen finna frid" upprepar jag. Nu har vår barndomsdröm besannats.