Insåg efter en nylig genomlyssning att Depeche Modes "Enjoy the Silince" är en ruggigt bra låt! Liksom The Rollings Stones "Paint it Black", liksom "Go with the flow" med Oueens Of The Stone Age. Sedan har vi ju även "Bohemian Rhapsody"med Queen "Sweet child of mine" med Guns´n Roses, "In bloom" men Nirvana, "Hey boy, hey girl" med Chemical Brothers och icke att förglömma "Hotel california" med Eagles. Och när jag ändå är på g kan jag passa på att nämna "California dreamin" med The mamas and the papas, "Whiter shade of pale" med Procol Harum och "Stairway to heaven" med Led Zeppelin. Och tänk alla låtar med The Beatles, Abba, The Supremes, Beach Boys, Dolly Parton, och Madonna? Och all bra musik som spelas just nu? The Killers "Sombody told me" liksom "Human" hur bra är inte de? Och Glasvegas! Och Coldplay! Och mina svenska favvisar Kent!

Ja, listan över bra musik kan göras milslång.

De ofrivilliga

Efter otaliga biobesök i mitt snart 27-åriga liv var jag i lördags, när jag och en kompis tittade på den svenska filmen De ofrivilliga, för första gången med om att biobesökare bokstavligen reste sig upp och lämnade salongen. Detta efter blott tio minuter. De tyckte givetvis att filmen var usel. Och fler i salongen höll med dem. En man som satt alldeles intill oss grymtade ljudligt att "jag är inne på er linje" när damerna gick sin väg. Men att denna film skulle vara usel håller jag inte alls med om. Det var snarare en riktigt bra film, i all sin smalhet och orginalitet.

För det första var det alldeles lysande skådespelarinsatser, just för att skådespelarna kändes helt autentiska. Det fanns inte ett spår av överdriven artikulation eller malplacerade repliker. För det andra var den briljant filmad i all sin enkelhet. För det tredje var alla scener hämtade direkt från verkligheten. Vi har alla upplevt något som sker i filmen på ett mer eller mindre liknande sätt. För det fjärde är den så där härligt tragikomisk som bara svensk film kan vara när den är som bäst. Och för det femte så tar den upp ett tema som mänskligheten i egenskap av ett tänkande och handlande flockdjur ofrånkomligen drabbas av; nämligen gruppens påverkan på individen.

Så jag hoppas att du sitter kvar lite längre när du ser den här filmen. För det är den värd!

Metallica 090307

Jag och en barndomskompis hade i högstadiet en dröm. Drömmen var att någon gång i livet se Metallica live. Det tog drygt tio år innan vår dröm igår besannades i ett slutsålt Globen. Det blev en oförglömlig kväll.

Kl 21.02 entrade medlemmerna i det genom tiderna största thrash metal bandet scenen. En scen som på ett genialiskt sätt var placerad i mitten av de drygt 16000 förväntansfulla fansen. Det skapade en skön intimitet mellan bandet och fansen. Samtidigt var känslan av att för första gången se ett band som man har lyssnat på i många år livs levande magisk. Lika magisk som James Hetfields raspiga stämma var under gårdagskvällen.

Under konserten blandades det nya materialet med det gamla och även om de fyra första låtarna inte var de Metallicalåtar som placerats närmast hjärtat så skapade publikens glädje liksom det taggade bandet en euforisk känsla i kroppen. Metallica har en enorm repertoar att välja på så självklart förväntade jag mig inte att alla favoriter skulle spelas. Jag hade tex gärna sett en kavalkad av "Unforgiven" som extranummer men så blev det inte denna gång. Dock fick publiken så mycket annat istället och av de 18 låtarna som spelades kommer här min fem i topp lista.

plats nr 5: "The day that never comes" från Metallicas senaste platta Death Magnetic. Låten introduceras genom att Hetfield sitter ner, bekvämt (och sexigt) tillbakalutad på en förstärkare, med elgitarren i famnen. Och säga vad man vill om Metallicas senare plattor men det här är en riktigt bra låt som de i går framförde på ett lysande sätt.

plats nr 4: "Seek and destroy" En gammal klassiker från albumet Kill 'em All som också fick avsluta kvällen. Hetfields röst är raspigare än raspigast och Lars Ulrich kan inte sitta stilla vid trumsetet. Publiken är lyrisk och sjunger mer än gärna de tre orden "Seek and destroy" på Hetfields kommando.

plats nr 3: "Nothing else matters" från albumet Black Album. En vacker rockballad som alltid kommer att ge mig gåshud och som under gårdagskvällen var ännu vackrare och gav mig ännu mer gåshud än vanligt. Synd bara att Hetfield vid just den låten stod framför en mikrofon riktad mot andra sidan av publiken. Han skulle ju sjunga denna för mig och min kompis.

plats nr 2: "Master of puppets" från plattan med samma namn. Oj, oj säger jag bara. När Hetfield skriker "Okey, It´s your decision" varpå han sjunger "Obey you master" och publiken som i trans svarar "Master!" eftersom han där och då var just the Master och för att alla i publiken tänkte samma sak; "Låt denna konsert vara för evigt"

plats nr 1 och kvällens bästa: "Enter sandman" från Black album. Denna låt ger mig konsertens största rysning då publiken och Hetfield är en röst tillsammans och då alla armar är uppsträckta i luften. Det var bara så vackert att mina ögon faktiskt tårades.

På väg till bussen efter konserten säger min barndomskompis eftertänksamt att "Nu kan själen finna frid" "Ja, nu kan själen finna frid" upprepar jag. Nu har vår barndomsdröm besannats.

Boktips

Bryta om; en bok av Åsa Anderberg Strollo. Hennes debut faktiskt. Läs den! Läs, läs, läs, läs, läs! En smutsig samhällskildring av dagens "klassamhälle". Eller finns det inga samhällsklasser idag?

Arbete eller fritid? Arbete och fritid? Arbete på fritiden? Fritid på arbetet?

Svenskarna är verkligen det arbetande folket. Mellan 06.00 och 08.00 sätter vi oss snällt på cykeln, i bussen , i bilen eller varför inte en promenad, för att komma till jobbet. Helst väljer vi såklart de miljömedvetna och hälsosamma alternativen eftersom vi är en sund och medveten befolkning.

Jobbet är vårt liv. Vi jobbar för att leva och vi lever för att jobba. Det är på jobbet vi visar vad vi kan, vet och vill. Utveckling och avancemnag är något vi strävar efter. Därför räds vi inte heller för fortbildning, inte ens när vi närmar oss pensionssträcket. Alla är vi bror duktiga.

Om vi inte jobbar övertid (vilket vi gärna gör) lämnar vi arbetet någon gång mellan 16.00 och 18.00. Vi är fullkomligt utpumpade men det hindrar oss ändå inte ifrån att gå på den där kvällkursen i keramik eller att köra det där spinningpasset som vi har bokat in. Och innan vi går och lägger oss på kvällen har vi både en och två gånger hunnit fundera på vilka storartade verk vi ska uträtta under morgondagen. Har det uppstått problem jobbet, som på ett eller annat sätt kan härledas till oss själva, analyserar vi och grubblar över detta in i minsta detalj. Även de mest bagatellartade sakerna ska stötas och blötas.

Plötsligt tjuter det i öronen och sömndruckna inser vi att det är väckarklockan som ringer och att det vi trodde att vi tänkte om jobbet i själva verket var vad vi drömde om jobbet.

"Ny dag, nya möjligheter" tänker vi glatt när vi låser dörren till bostaden och beger oss till vårt andra hem.

Hur sjuder du din brunsås?

Hur gör man egentligen när man sjuder en pulversås?

Jo, först tillsätts vätska tillsammans med pulver i en kastrull. Sedan står man och vispar och vispar medan plattan blir varmare och varmare och detta för att inga klumpar ska bildas. Så småningom syns små bubblor i vattnet vilket är tecken på att nu ska det börja koka. Och innan man hunnit blinka har bubblorna blivit radikalt mycket större. Såsen kokar.

Än så länge har man dock följt receptet till punkt och prickar eftersom det faktiskt står att man ska vispa såsen jämn och låta den koka upp. Men sedan kommer det omöjliga momentet då det i receptet står. Låt såsen sjuda i fem minuter. För den som inte vet betyder sjuda "koka på svag värme" (läs wikipedia) men hur i hela friden lyckas folk med det? Ska man dra av kastrullen och vänta tills plattan har blivit ljummen innan man kan sjuda eller ska man förbereda genom att ha en ljummen platta bredvid dit man kan flytta såskastrullen när den har kokat upp på den första plattan? Om man låter den var kvar, vilket jag som regel gör, slutar det alltid med en bränd botten liksom en sås som smakar dito.

Detta är och förblir ett mysterium.

Men de hemmagjorda köttbullarna som jag stekte idag blev i alla fall och för en gångs skull riktigt lyckade. De såg ut som riktiga köttbullar och inte som en grynig massa. Gör om det, om du kan!

Iakttagelser under en utekväll

Igår firades två vänners födelsedagar genom att först titta på melodifestivalen som kvällen till ära sändes från allas vårt Skellefteå eller som vi skelleftebor säger "Skllefte". Melodifestivalen gav oss sedan modet och inspirationen att själva agera stjärnor och detta i form av tv-spelet "Lips".

Väl ute på krogen fortsatte schlagertemat och det dansades och sjöngs för fulla halsar till den ena schlagerlåten efter andra. Klackarna var högt upp i taket. Stämningen var m-a-k-a-l-ö-s.

Under ett krogbesök finns det många intressanta saker att studera, bland vilket rörelsemönster människor har när de befinner sig på dansgolvet. Och lika intressant är det att studera hur människor intar ett dansgolv. Det finns en mängd variationer men två stycken har, efter en mängd krogbesök, utkristalliserat sig på ett väldigt tydligt sätt. Buffeln och Fågeln. Buffeln kommer i nedanstående att benämnas med han men det kan lika gärna vara en hon. Fågeln kommer att benämnas med hon men det kan (i sällsynta fall) också vara en han.

Den klassiska buffeln tar sig likt en mangel fram till mitten av dansgolvet eller så långt in att han hinner stöta in i så många männsikor som möjligt på vägen. Väl där rör han sig taklöst och det är fulltsändigt omöjligt att undvika både armbågar och stämplingar på fötterna om man man står i hans närhet. Han sjunger högt till musiken men har inte en susning om musiktexten utan chansar hej vilt. Buffeln är alltid lätt överförfriskad.

Buffelns motsats är den graciösa fågeln som intar dansgolvet med en enorm självsäkerthet. Hon märks aldrig när hon smidigt glider förbi för att inta sin självklara plats som "the center of attention". Hon har en god taktkänsla och sjunger givetvis till alla låtar eftersom hon kan dem utan och innan. Hon anpassar också sitt rörelsemönster efter vilken sorts musik som spelas. Buffeln har å andra sidan alltid samma rörelsemönster. Fågeln dricker alltid med måtta.

Sen har vi också alla människor som aldrig ens besöker dansgolvet. Vi har Black Jack killarna som står som fastlimmade vid spelborden hela kvällen. Vi har barhängarna som på sin höjd sätter sig på en stol i närheten av baren för kunna prata om den senaste fotbolls eller hockeymatchen i fred. Vi har också de sittande besökarna som umgås med sitt sällskap för kvällen i den lite mysigare delen av baren. Till sist har vi också vandrarna. De rastlösa själarna som rör sig över hela stället och helst vill vara överallt för att inte kunna gå miste om någon de känner. När de väl stöter in i någon bekant utbrister de glatt "Hej!!! Men guud va kul att träffa dig!!! Det var inte igår Hur är det?" Och innan man har hunnit svara har vandraren redan vandrat vidare för att denne har stött på ytterligare en "bekant" som den måste krama och pussa på.