Tänk att...

Tänk att det kan kännas så jobbigt att tvätta kläder i ett par timmar när man förr i tiden (och i många länder ännu idag) behövde en hel dag eller mer nere vid vattnet för att få någonting som med dåtidens mått kunde liknas vid rena och väldoftande kläder. På köpet fick man dessutom alldeles nariga händer och naglar som knappt var befintliga.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att fylla och plocka ur en diskmaskin alternativt diska några glas, tallrikar och bestick i ett alldeles rent och friskt vatten när man förr i tiden (och i många länder ännu idag) inte hade tillgång till diskmaskin eller ens rent och friskt vatten.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att studera och gå i skolan när läs- och skrivkunnighet inte alls var en självklarhet bland den breda massan förr i tiden och fortfarande inte är det i många länder.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att lägga ut pengar på en bil som har gått sönder när man själv har gjort ett aktivt val att köpa denna bil som inte bara kostar mer än den smakar men som dessutom spyr ut avgaser som påverkar vårt klimat å det grövsta och dessutom kommer att påverka kommande generationer på ett kanske ännu mer påtagligt sätt.

Tänk att det kan känns så jobbigt att efter ett besök i mataffären komma hem och upptäcka att man har glömt köpa några ingredienser till middagen så att man (suck, pust, stön!) måste gå tillbaka till affären fast man är vrålhungrig för att köpa de där ingredienserna. Dock ägnar man i sin irritation inte den minsta tanke vid att det kunde ha varit i ett land där risken för att bli dödad p g a krig var överhängande eller att det kunde vara så att man inte överhuvudtaget hade några pengar att köpa mat för.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att sätta sig i en bil utrustad med ac en varm sommardag och tycka att det känns alldeles för kallt i bilen med den där ac:n. Samtidigt finns det en hel hop människor i världen som aldrig har suttit i en bil och som skulle skratta sig harmynt om de fick höra att jag ibland (eller ganska ofta) tar bilen för att åka ca 6 km till jobbet.

Tänk att det kan kännas så jobbigt att jag nu måste resa mig ur den bekväma soffan, gå till tvättstugan, plocka ur den sista tvätten ur maskinen för att sedan tömma torkskåpet och fylla på med nytt.

Sensommaren

Känner en påtaglig ambivalens den här tiden på året eftersom jag inte kan bestämma mig för om det är mysigt att kvällarna börjar bli mörka eller om det enbart känns tungt med insikten om att det nu är många, långa dagar kvar innan de ljusa nätterna återkommer. Känslan av att vi närmar oss ett definitivt slut infinner sig alltid, samtidigt som jag fylls av pirrande förväntningar inför vad som komma skall.

Denna smått obehagliga men på samma gång förtjusande känsla hänger antagligen kvar sedan den tidiga barndomen då de ljusa somarkvällarna, fyllda med lek och bus, sakta övergick i allt mörkare och stillsammare sommarkvällar för att till sist utmynna i skolan och allvaret igen.

I filmens värld

Mot bakgrund av det tidigare inlägget måste jag även skriva några rader om min filmsommar. Senast igår såg jag en suverän film som jag tror att de allra flesta filmintresserade redan har sett. Den har hyllats av många och dessutom fått ett par Oscar. Den heter "No country for old men" och har producerats av bröderna Coen. Det är svårt att inte häpnas över hur dessa bröder lyckas gör en så brutal film som ger en så många rysningar samtidigt som man vid flera tillfällen sitter med ett leende på läpparna. Javier Bardem; du fullkomligt äger i denna film. Så jag säger bara: En makalöst bra film!

En annan intressant film i brittisk regi kikade jag och två kompisar på i lördags efter att vi hade avnjutit en trivsam konsert med Veronica Maggio. "Boy A" var filmens namn och vad jag främst fastnade för var huvudkaraktären, som spelas av Andrew Garfield. Den oerhört innerliga och blygsamma framtoning som Garfield bjuder oss på går rakt in i hjärtat. Jag kan inte minnas när jag senast blev så tagen av en karaktär i en film. Han gör helt enkelt en fantastisk skådspelarinsats! I övrigt bidrar också musiken, fotot och ljussättningen till att skapa en riktigt stämningsfull film med stort djup.

På bio har jag som nämndes i tidigare inlägg sett "Harry Potter och halvblodsprinsen" under sommaren men även "The reader". Den senare var helt klart välspelad av i synnerhet Kate Winslet som också är en av mina favoritskådespelerskor. Och imorgon väntar också en biokväll då jag och en kompis ska kika på en något mer lättsmält film än ovan nämnda, nämligen "Hang over". Jag hoppas på många goda skratt.

I böckernas värld

En sommar utan en massa läsning är ingen riktig sommar och därför har jag också avverkat ett par stycken som jag egentligen borde ha läst tidigare men inte har haft tid till eller tagit mig tid till.

Sommarläsningen inleddes med Tusen strålande solar av Khaled Hosseini och ja, den var så gripande och vacker som jag hade hört att den skulle vara.

Därefter gick jag raskt över till Harry Potter och dödsrelikerna som jag i alla fall enligt alla Potter-anhägare verkligen redan borde ha läst. Ärligt talat, har jag faktiskt frågat mig själv varför det dröjt så länge innan jag givit mig i kast men denna sista i raden av alla fantastiska Potter-böcker. Och svaret på frågan är nog egentligen att jag inte riktigt ville att det skulle ta slut. Det kändes också lite vemodigt att läsa den sista sidan i boken och veta att nu är det slut. Ingen mer bok om Harry Potter. Men de sista två filmerna har jag fortfarande framför mig och premiären av "Harry Potter och halvblodsprinsen" var jag givetvis och såg.

När jag hade lämnat denna fantasivärld (som man faktiskt blir helt förtrollad av på ett ganska läskigt sätt ibland) kände jag mig sugen på något mer realistiskt, om än i fiktiv form. Så jag bestämde mig för att kika på pocketböckernas topplista och fann där Jens Lapidus Snabba cash och efterföljaren Aldrig fucka up. Det visade sig också bli två böcker som passar alldeles utomordentligt att läsa under sommaren. Läsaren rycks snabbt in i handlingen, intrigen är spännande och språket är enkelt. Dessutom bygger Lapidus upp båda böckerna med hjälp av tre parallella handlingar som vävs ihop mot slutet.

Nu måste jag bara fundera ut vad jag ska läsa här näst, men det lutar åt John Ajvide Lindqvists Människohamn. En fantastisk svensk författare är han.

Boktips!

"Detta var gubbjävlarnas krig, uttänkt och drivet av gubbar, men det var de ungas liv som de spelade med och offrade för sina idéer [...] Gubbarna kompenserade sitt sinande testosteron genom att hetsa de unga till att döda, genom att sätta knivar i deras oskuldsfulla händer och skicka dem att skära halsen av sina grannar. Vidrigt! De impontenta gubbarna var de värsta krigsförbrytarna som i säkerhet, långt från fronten, köpte vapen, förberedde och ledde kriget, planerade och organiserade massakrer på civila, genomförde etnisk rensning, våldtog, rekryterade fler soldater, skötte krigsplaceringar och drev den så omistliga politiska propagandan." (Fausta Marianovic' Sista kulan sparar jag åt grannen)

Hennes mor är serb, hennes far är kroat. Hon är således...varken serb eller kroat, eller både och? Det är hur som helst inget som huvudpersonen ägnat någon större vikt vid då hennes uppväxt präglades av den kommunistiska politiken som hon också blev en hängiven anhängare av. Dessutom är hon ateist och har aldrig behövt ta ställning till vilken trosuppfattning hon ska ha. Hennes äldsta son som hon fick redan vid 16 års ålder med en man som försvann ur bilden redan före sonens födsel är precis som sin mor både kroat och serb och på samma gång också katolik och ortodox. Hennes man är muslim och hennes yngsta son blir således lite katolik, lite ortodox och lite muslim.

Den kvinna vi får följa i boken är alltså tvåbarnsmor, ateist och gift med en till en början ickeutövande muslim, bosatt i staden Doboj i Bosnien och dessutom ägare av en egen restaurang. Allting är frid och fröjd men så i början av 90-talet när boken tar sin början händer något. Helt plötsligt är ditt ursprung och din nationalitet väldigt viktiga. Människor blir allt mer medvetna om vem de är, var de hör hemma och vilket parti de ska rösta på för att visa sympati för det egna folket, den egna etniciteten. Även huvudpersonens man blir från en dag till en annan väldigt politiskt intresserad, men själv känner hon sig helt apatisk inför tanken på att etnicitet är en del av den egna identiteten.

Oroligheterna ökar dag för dag, det ryktas om krig men huvudpersonen kan bara inte tro att det kan hända där. Där är som är så lugnt. Men så kommer dagen när kriget utbryter och det som följer är en intensivt gripande skildring av kriget på Balkan där den äldsta sonen som precis har fyllt 18 år kallas in i kriget på den kroatiska sidan och där tvåbarnsmodern i vredesmod bokstavligen uppsöker sin son vid fronten för att hämta hem honom.

Sista kulan sparar jag åt grannen är delvis självupplevd av författaren Fausta Marianovic' som 1992 kom som flykting med sina två söner till Sverige och som idag bor och arbetar som sjuksköterska i Umeå. Hennes bok har givit mig så otroligt många insikter. Hon pekar på krigets grymheter och i citat ovan ger hon också en träffsäker beskrivning av vem som dikterar villkoren i detta krig.

Och inte bara detta krig, när man tänker efter.

Sifo-undersökningar ger inte bara kramp i handen

Idag hade det dumpit (låter helt fel att skriva så men ska vara grammatiskt korrekt) en tjock enkätundersökning från SIFO i brevinkastet. Den handlar om flera aspekter av det dagliga livet; allt från mina attityder till saker och ting, till mina intressen och konsumtion av media.

En del av undersökningen handlar om vilka tidningar jag läser samt hur ofta, och just nu är jag förundrad över hur fruktansvärt mycket tidningar det faktiskt finns och hur ytterst få av dessa jag läser. Om jag bortser från delen som handlar om bilagor till tidningar räknar jag till 264 olika tidningar (dock många med samma tema) och då finns t ex bara serietidningen Kalle Anka uppräknad. Inte heller någon medlemstidning från affärer som Kicks och Åhlens finns med.

Tanken som slår mig är förstås vilket otroligt informationssamhälle vi lever i. Sedan kan man ju givetvis fundera över nödvändigheten i att det finns 20 olika sorters biltidningar. Till viss del har de säkert olika inriktningar, men ändå? Hur mycket kan man skriva om hästkrafter, drivaxlar och cylindrar? Eller bilmärken som BMW, Volvo och Opel? Och för att inte tala om alla skönhets- och relationsmagasin man kan köpa. Seriously speaking; hur många gånger kan man vrida och vända på "Det bästa skönhetstipset för för din hy", "Klä dig rätt på arbetsintervjun" eller "Så raggar du på bästa sätt"?

Oj, visst ja! Nu glömde jag att vi inte bara lever i ett informationssamhälle utan också ett konsumtionssamhälle. Självklart måste man köpa tre skönhetsmagasin när man går och handlar då det ena bjuder på ett i egentligen rätt så risigt halsband i plast, samtidigt som det andra erbjuder ett läppglans i en färg som du aldrig använder men som sägs ge dig extra kyssvänliga läppar, och det tredje har en tygväska som det står Beachbabe 2009 eller något annat klatschigt på. Men när du står där vid hyllan känns allt så rätt! För är det inte fantastiskt att få en massa (skräp) som du sedan kommer att gömma undan i någon vrå och aldrig någonsin använda?

Senap

Senap är en mycket god krydda och den funkar i alla möjliga maträtter. Det har jag rätt nyligen insett. Senap är också något man som regel har i kylskåpet och det räcker länge utan att bli dåligt. Så numera klickar jag alltid ner lite senap i köttfärsen och det blir mumma! Varma mackor med senap smakar också utsökt. Och vad vore ärtsoppa utan senap? Eller korv? Nu har dessutom sibylla, som är den överlägest godaste varmkorven, lanserat en korvburk med ett rimligt antal korvar om sex stycken. Super!

I övrigt känns det förbaskad gött att våren är här. Det betyder att grillsäsongen också är här. Det betyder mycket god grillad mat. Tror bestämt att jag testa en senapsgriljering i sommar.

Jag hissar senap!